Sex veckor som heltidsaktivist

Nu har det gått sex veckor sen min sista arbetsdag. Jag mår galet. Det är en frihet och en glädje att få engagera mig för det jag brinner för, men jag brottas också med känslor av oro, osäkerhet, och skuld. Om jag inte längre tjänar en massa pengar så kan jag inte på samma sätt vara en trygghet för andra omkring mig. Men jag oroar mig ännu mer för något annat: huruvida förändring ens är möjlig. Jag är orolig att mitt arbete ska vara förgäves. Vänliga människor har sagt mig att “du försöker i alla fall!” Jag är tacksam för den trösten.

Vad gör jag om dagarna då?

Här följer ett axplock av vad jag hållit på med hittills:

Under allhelgonahelgen var jag med och höll en helgträff för “den olydiga klimatrörelsen”. Vi samlade människor från olika grupper för att både knyta kontakter, lägga strategi, och höja kompetenser.

Vecka 45 hade jag många möten med gamla kollegor som ville veta mer om vad jag håller på med. Samma vecka var jag på filmvisning om “alternativa ekonomiska system” på Sofia församling här i Stockholm. Wellbeing Economy Alliance är en organisation som samlar röster och aktörer som förespråkar ett ekonomiskt system som prioriterar mänskligt välmående framför maximal ekonomisk aktivitet.

Ett av mina aktivitetsspår är att påverka inom kyrkan, därför driver jag varje söndag en klimatbönegrupp på sankta Eugenia församling i Kungsträdgården. Jag har lärt mig att det finns starka, om än sällsynta och utspridda, röster för hållbarhet inom Kyrkan. I Lund finns dominikanbroder Björn Engdahl, som driver en permakulturträdgård. Jag försöker lära mig från honom, och besökte honom den 13 november. Under vårt samtal påminde han mig om vikten med ekumenik. Jag har även deltagit i Christian Climate Action dagliga bönestund.

Den 6 november deltog jag som åskådare på en rättegång där aktivister från Återställ Våtmarker skulle dömas för en aktion på Finlands ambassad 2024. Att bevittna en rättegång är en medmänsklig stödhandling, och transformativt för en själv. Det skrev jag om i ett blogginlägg. Nu har för den delen domen kommit: den varierade mellan 100 timmar samhällstjänst och tre månaders fängelse för de olika aktivisterna.

Den 7 november deltog jag i en demonstration utanför Chiles ambassad. Jag gick på just den för att jag vill öka min förståelse för motstånd i andra länder. Jag nämnde den i en annan blogg. Samma dag träffade jag också Lars Noväng som fortsätter lära mig mycket om ritualer, konst, och det existentiella.

Den 15 november var jag bjuden på en träff med Höj Rösten, en politikerskola (?). Ibland säger folk till mig att jag borde bli politiker. Dock känner jag fortfarande att politiker verkar väldigt maktlösa - de är så påverkade av ekonomiska intressen, och jagar till så stor del kortsiktig opinion.

Den 17 november hjälpte jag Rebellmammorna att göra en manifestation utanför Svenska Kyrkans kyrkomöte där de tog beslut om hur de ska förvalta sina stora skogsägor.

Den 20 november deltog jag på ClimateExistence i Uppsala, på inbjudan av Lars Noväng. Det var ett symposium som fokuerade på de existentiella temana.

Den 22 november gick jag en informatörsutbildning med Jordens Vänner i Göteborg. Det gör att jag kan åka till skolklasser och hålla workshops om klimaträttvisa.

Den 26 nobember gick jag på färjan till Finland för att delta i Nordic Baltic Youth Summit. Jag skrev mer om det i detta blogginlägg.

Utöver engångshändelser som dessa, jobbar jag kontinuerligt med andra saker som är möjliggörande för rörelsen. Varje måndag håller jag på med föreningsekonomi. Jag sorterar kvitton, och bokför donationer. Jag jobbar också på klimatkalendern.nu, en almanacka för att hjälpa den svenska klimatrörelsen samarbeta och hjälpa nya människor komma fortare fram.

Vad är planen framöver?

Såhär förstår jag mig själv i detta nu: Jag är en aktivist på tre ben. Ett är existentiellt, ett är ett aktionsben, och ett handlar om personlig hållbarhet.

Det existentiella benet är strävan att förstå vad som händer med mänskligheten i världen, och utröna hur jag bör förhålla mig till det. Inom ramen för det kommer jag fortsätta läsa böcker, forskningsartiklar, och lyssna på experter. Jag kommer också meditera, be, och lyssna på andra, för att hela tiden omvärdera vad som är rätt sätt att agera på den kunskapen.

Aktionsbenet handlar om att exekvera - göra planer, jobba strategiskt, få saker gjorda. Det är inom ramen för detta som jag utvecklar klimatkalendern, går på demonstrationer, samtalar med människor, eller stör politikertal. Jag vill göra så mycket jag kan av “det rätta”, men jagas av baktanken att jag aldrig med säkerhet verkligen vet vad “det rätta” verkligen är. Jag måste alltid jobba efter någon sorts “bästa approximation hittills”.

Det sista benet - personlig hållbarhet - påminner att jag inte kommer kunna hjälpa andra om jag inte tar hand om mig själv. Det handlar om hälsa, relationer, och personlig ekonomi. Till exempel: Nu när jag inte har ett jobb, är det viktigt att snabbast möjligt sänka mina kostnader. Jag har hyrt ut min lägenhet, och har som mål att bo med betydligt lägre kostnader. Jag kommer förr eller senare behöva hitta nya sätt att försörja mig, men frågan är hur länge jag har på mig.

Alla tre ben behövs, och alla tre påverkar varandra: Det spelar ingen roll hur effektiv jag är om jag inte gör rätt sak. Men själva handlandet ger sannolikt insikter om vad “rätt sak” är som inte går att få på andra sätt. Och jag förlitar mig på att jag inom det närmaste året kommer hitta nya sätt att försörja mig som är bortom min förståelse just nu.

Några saker jag läser just nu

Jag läser boken Livet som pågår här samt tre helt nya doktorsavhandlingar:

• Children of the Crisis: Political Subjectivity, Responsibility and Justice in the Swedish Climate Movement (Lotte Schack)
• Data Anchorings: Reimagining engagements with environmental data in everyday life (Arjun Rajendran Menon) som handlar om varför klimatdata ofta är “objektivt korrekt men meningslöst” och hur man kan kommunicera bättre.
• Pathfinding amid Climate Catastrophe: Faith based climate activism in South Africa and Sweden (Sofia Oreland) som inte är släppt än, men hon presenterade sin forskning i Uppsala och länken går till hennes presentation hos Researcher’s Desk. När hon jämfört aktivister i Sverige och Sydafrika har flera intressanta mönster dykt upp, men en sak gemensamt har varit fokus på “ortopraxi”, d.v.s. att tro uttrycker sig i “rätt” handlande. Detta känner jag för starkt.

Och jag har just råkat snubbla över Deep Adaptation efter att ha sett detta tal.

Tack

Tack för att du läst detta nyhetsbrev. Tack för att du bryr dig om vad jag håller på med, och vart mänskligheten är på väg.