Vad är egentligen misogyni? Hur borde vi förstå det? Kate Manne tar sig an den frågan i “Down Girl”, och argumenterar för ett systematiskt synsätt. Manne beskriver noggrant flertalet nivåer på vilka misogyni utspelar sig, från fåniga regler för hundra år sedan till våld i nära relationer i modern tid, skillnader i hur media betraktar kvinnliga politiker, och hur män får orimligt rimliga påföljder för bevisade brott. Men boken är långt ifrån ett torrt uppslagsverk - argumentationen drivs av levande och smärtsamma exempel från nutiden, både brutala mord och häxjakter i sociala media. Det kusliga är inte att exemplena är så hemska, utan att de känns så bekanta.

Misogyni beskrivs också som ett “självmaskande” fenomen - hon som påpekar att hon behandlas orättvist, straffas för det, och resultatet blir att utbredd misogyni sällan namnges och uppmärksammas. Här finner jag paralleller till klimatkrisen. Min mamma säger: “Om klimatet är så allvarligt, borde det inte finnas mer information om det i tunnelbanereklamen?” Vi har ett systematiskt tystande av klimatkrisen, som verkas av flera spelare som drar nytta av att den inte ska synas. Och om den syns, så ska den framstå som splittrad och förvirrad. Läs mer om det i “Merchants of Doubt” (Naomi Oreskes).

En annan parallell till rollen som klimataktivist, eller kanske ännu mer medlem i en urbefolkning, finns i Mannes beskrivning av offerrollen. Är det något passivt att vara ett offer? Kvinnor har många anledningar att inte anmäla sina våldtäktsmän, säg - till exempel rädsla för en traumatisk rättsprocess, eller för hämnd. Man kan undra varför de gör det ändå (skriver Manne), och här tar hon bland annat upp återtagande av agens, och solidatitet med möjliga framtida offer. Men mycket förväntas av ett offer - hon ska ha varit helt felfri, inte gå att anklaga för något, annars bildas snabbt oproportionella mängder tvivel. Att då iklä sig den rollen är enligt Manne en aktiv motståndshandling: att åtminstone göra det som krävs för att peka ut en orättvisa och tvinga våldsverkaren att leva vissa konsekvenser. Parallellen är: även människorättsförsvarare har all anledning att inte göra det de gör, och ses ibland som fåniga. Men handlingen att spela offret, att utsätta sig för förlöjligande och misstänkliggörande, är också en motståndshandling, och på samma sätt kanske den enda kortet som man har kvar att spela.

Utanför den Chilenska ambassaden

Ett kontret exempel: I förra veckan var jag på en demonstration utanför den Chilenska ambassaden. Vi krävde att den Chilenska regeringen skulle gå till botten med Julia Chuñils försvinnande. Julia är Mapuche och har dedikerat sitt liv för att försvara sina förfäders land. Hon blev sannolikt bortrövad och mördad av rika företagare som vill utnyttja landet. När vi stod där och ropade på Drottninggatan gick en medelålders man förbi och klagade på oss, att vi stör gatan. Vad väcker situationen för känslor i dig?

Hur förhåller man sig då till ett våldsamt, allomfattande fenomen som till råga på allt gömmer sig självt, som så många av ens medmänniskor spelar med i? Det behandlar boken inte, så vi får stångas med frågan. Jag tänker bara på de människor från historien som vi idag kallar hjältar. De som offrade av sig själva i varierande grad, utan garanti på framgång, för andras bästa. Raoul Wallenberg, till exempel, eller Rosa Parks. De handlade också mot omgivningens tycke, för en bättre morgondag. Jag hoppas också kunna göra det.

Bokomslag