Under min vecka på almedalen blev jag för första gången bortförd av polisen. Jag skrek “Vi står inför en klimatkollaps” under ett partiledartal och blev på bara någon sekund utsläpad och bortkörd. TV4 nämnde vår aktion. Hur hamnade jag här?

SVOA reklam som varnar för extrema iväder

Jag har länge bloggat om hur fruktansvärd klimatkrisen är, och hur mänsklighetens kollektiva brist på långsiktigt ansvar kommer leda till en kollaps av nuvarande civilisation. Det är förfärande att tänka sig att varje år under min livstid kommer vara varmare än det förra. Eller att vikten av allt mänisko-producerat material, d.v.s. byggnader, bilar, kläder och så vidare, nu har blivit högre än allt icke-mänskligt levande på jorden - alla träd, alla djur, all fisk, all plankton tagen tillsammans. Jag lärde mig att vi människor är skapelsens krona, men vi agerar istället som skapelsens cancer. Jag vill inte att mänskligheten ska ha den här rollen, men vad kan jag göra för att ändra på det?

Länge trodde jag att vi måste förklara problemet bättre eller bli bättre på att mäta var utsläppen kommer ifrån. Men trots dekader av utbildning och miljarder i forskning fortsätter keeling-kurvan rakt upp, mer pålitlig än skatten. Jag förstår nu att inget händer därför att de som har makt inte tillåter det att hända. De allra rikaste som styr över politik, lag, ekonomi, och industri vill inte avstå sin rikedom, oavsett vilket pris resten av oss får betala. Och de har förmågan att få som de vill, för de har koncentrerat allt större del av världens resurser hos sig själva. Ojämlikheten i samhället är en ond spiral: ju mer pengar de rikaste får, desto mer förmåga att manipulera politiken och se till så att de får ännu mer.

OXFAM installation om att politikerna gömmer huvudet i sanden för ojämlikheten

Hållbarhetsarbete är alltså en maktkamp. Att säga “jag vill ha en hållbar värld” är att motsätta sig vad de mäktiga i världen vill. Detta är per definition obekvämt, opopulärt, och riskfyllt. Men det är genuint. Det är att ta sitt ansvar. Det är att agera med integritet, och efter en moralisk kompass. Som praktiserande katolik har jag hela livet lärt mig att göra det rätta, att lyssna till mitt samvete, även om det ska kosta mig. Alla söndagsmässorna, predikningarna, bikterna, och bönerna har förberett mig för det här.

Och det kan fungera. De mäktiga planerar efter fortsatt vinst och tillväxt, men den är inte fysiskt möjlig. Istället är verkligheten kaotisk, och det är det kaoset vi maktlösa måste operera i, för att bända tillbaka en gnutta inflytande och kanske vända skeppet en aning. Klimataktivism är antifragilt. Däri ligger mitt hopp.

Sättet jag jobbar är att dels fråga mig var jag gör störst nytta, och dels utforska vad som mest begränsar mig. En sån sak är rädsla, för min säkerhet, för min sociala ställning, för hat. Jag försöker samla mer mod, för att bättre tjäna mänskligheten. Det lyckades jag med denna vecka. Det känns riktigt stort för mig. I det stora hela är det ett steg av så många fler som krävs. Jag är tacksam till alla i Ta tillbaka framtiden som gemensamt åstadkom detta, och till alla människorättskämpar som gått före. Och jag erbjuder mig öppet som en guide och hjälp till andra som skulle vilja göra mer för att hjälpa till - genom att demonstrera öppet, eller genom lika viktigt men mindre synligt arbete i bakgrunden.

Om du kan - donera till Ta tillbaka framtiden. Samhällsföränding kräver resurser.

Selfie på mig i visby