Nordic Baltic Youth Summit i Helsingfors

200 unga deltagare från nordiska och baltiska länder. Uppdraget: att under en helg tillsammans skriva tio policy-rekommendationer till Nordiska Ministerrådet på temat “Klimat och Anställning”. Folk kom med sina vardagliga verkligheter till helgen. Estland har just besegrat Spanien i arbetslöshet. Litauen oroar sig för vitryska gränskränkningar. I Norge växer ojämlikheten, och unga människor blickar fram mot en mörkare tid än deras föräldrar växte upp i.

Mitt mål med resan var att tala klarspråk om klimatet: att vi riskerar civilisationskollaps. För vad alla andra tydligen pratar om är “gröna satsningar”. De tävlar om hur många “gröna satsningar” de gjort, som om det hela bara handlade om en tävling i vilket land som får kalla sig mest “grönt”.

Jag fick hålla ett tal! Jag använde storytelling för att introducera möjligheten till civilisationskollaps, och försökte lätta på stämningen, gå ut och in ur hemskheten, för att hjälpa folk inte tappa tråden. Men jag tror inte det räckte. Publiken såg så ledsen ut, så nedstämd och avstängd när jag pratade till dem. Finns det ett ord för det här? När hjärnan censurerar bort budskap som är för hemska för att ta in? Jag försökte även ge handlingskraftiga tips: tre typiska lögner i greenwashing, två verktyg för bättre klimatsamtal. Men senare verkade alla komplett bortse från mina tips och mina verktyg. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men får hoppas att att det jag sa åtminstone sjunker in över längre tid.

Tryck här för att se tipsen jag gav.

Tre stora greenwashing-lögner:
• Lögn 1: Ny teknik kommer lösa klimatkrisen av sig själv.
• Lögn 2: Fokusera på ditt personliga koldioxidavtryck.
• Lögn 3: Vårt land är bäst på hållbarhet.

Två tips för mer konstruktiva klimatsamtal:
• Ha alltid skalan i åtanke.
• Främja de åtgärder som främst påverkar de mäktiga.

För att skriva policy-rekommendationerna delades vi in i teman, jag fick “social omställning” - hur ska den gröna omställningen göras så att vissa grupper inte tar orättvis skada. Vi brainstormade, röstade fram teman, gjorde research, och delade slutligen in oss i ännu mindre grupper för att jobba på pitchar, som alla sedan skulle få rösta på. Stämningen blev väldigt tävlingsinriktad. Jag ville att min grupps pitch skulle vinna, för jag trodde den skulle vara mest värdefull att få framför politikerna. Jag övade på pitchen, tog till alla retorikknep jag kunde, bad en erfaren vän om hjälp och feedback. Ändå vann ett annat förslag som jag tyckte hade mindre substans. Jag ser tillbaka på detta som en viktig läxa för mig själv, att människor i stor utsträckning kommer rösta på det som tilltalar deras egna närmast upplevda problem. Men också: jag tänker att jag lät tävlingsupplägget förblinda mig. För jag kunde ju ha gått till de andra grupperna, vi hade kunnat försöka vara strategiska tillsammans. Varför gjorde jag inte det?

Tryck här för fler detaljer om de två förslagen.

Här är slutförslaget jag pitchade:

To ensure a green transition rooted in human rights, equity, and justice, we urge Nordic and Baltic governments to pass parliamentary decisions that incorporate the ICJ Advisory Opinion on Climate Change in its entirety.

Det andra förslaget gick:

In order to ensure universal access to environment friendly transport, we recommend that the Nordic and Baltic governments create and coordinate affordable green transport corridors giving every citizen access to green ways for commuting independent of where they live.

Jag vill att alla ska ha råd att resa. Jag vill ännu mer att alla ska kunna blicka framåt mot en trygg framtid, och möjliggöra att utkräva ett ansvar från stater.

På vägen hem bär jag en oro i magen. Krig och arbetslöshet var på deltagarnas läppar. Klimatet var som bortglömt. Ändå har ju trenden i jordens upphettning inte förändrats - den blir tydligare för varje år. Hur kan vi förbereda oss på civilisationskollaps och försöka begränsa smällen, samtidigt som vi tar hänsyn till problem i närtid?

Jag vill rikta tack till volontärerna som möjliggjorde detta evenemang, personalen på alla platser vi var, och till Nordiska Komittén för Barn och Unga (NORDBUK) samt Nordiska Ministerrådet för spons. Oavsett rekommendationerna och budskapen, så tror jag på att det finns mycket värde i att unga människor från olika länder får mötas och ta del av varandras erfarenheter. Och deltagarna jag mötte i det här fallet, var helt utomordentliga människor. Det var otroligt att höra oräkneliga historier om hur de engagerat sig lokalt för sina samhällens bästa, på hundratalet olika sätt.

Helsingfors hamn, bild av Johnny Hillebäck-Eriksson.