Rapport från Almedalen 2026

Tror du det går att påverka samhällets gång? Tror du våra handlingar avgör vad för framtid vi får, eller är vi bara skådespelare som spelar ett förbestämt manus? Efter denna vecka på Gotland har jag mer tro på min egen agens än på länge.

Jag och ett tjugotal aktivister har genomfört en framgångsrik aktion, haft otaliga samtal med mäktiga människor, och kanske framför allt tagit så himla bra hand om varandra under hela veckan. Jag har fått se folk ta sig an nya roller. Jag har fått öva på att lita på andra. Jag har fått tröst när jag bölat av oro och rädsla, men jag har också varit en styrka för andra, fått vara kreativ, ansvarstagande, fånig, och trött. Det har varit gemenskap men också egentid. Det har varit jordens undergång och målade badbollar. Civilpoliser och bananer. Jag pratar förstås om Almedalen 2026 med Ta Tillbaka Framtiden och Extinction Rebellion.

Vad är Almedalen?

Almedalsveckan, tidigare kallad Politikerveckan i Almedalen, genomförs årligen i Visby på Gotland, där företrädare för såväl de svenska politiska partierna som allehanda intresseorganisationer och företag samlas och diskuterar politik och samhällsfrågor. Evenemanget koordineras av Region Gotland och de olika evenemangen organiseras och bekostas av de deltagande partierna och organisationerna. (från Wikipedia)

Ta Tillbaka Framtiden?

Ta tillbaka framtiden är en hoppfull radikal gemenskap, av och för unga mellan 12-30 år. Vi vill leva i ett samhälle som agerar kraftfullt för att hantera klimatkrisen och motarbeta orättvisor. Vi finns för att ta saken i egna händer och skapa den framtid vi hoppas på. Ta tillbaka framtiden är en partipolitiskt och religiöst obunden rörelse.

Om du har möjlighet att bidra finansiellt, bli gärna månadsgivare till Ta Tillbaka Framtiden genom att följa denna länk. Jag kommer posta klistermärken som tack till den som blir månadsgivare på valfri summa.

Vad ville Ta Tillbaka Framtiden göra på Almedalen, och hur gick det?

Som aktionsgrupp på Almedalen hade vi tre stora mål:

• Att alla ska märka att vi var där
• Vi ska sätta press på Socialdemokraterna
• Vi ska nå ut med vår kampanj “beskatta superrika för välfärd och klimat”. På det stora hela lyckades vi med alla tre.

För att synas hade vi as-snygga hemtryckta tshirts, banderoller på teleskoppinnar, klistermärken, och väldigt bra koll på TV-kamerorna. [bild på TV4-sändningen]. Vi lyckades nästan få upp en banderoll i TV4’s livesändning, bara det att teleskoppinnarna krånglade i sista sekund och då hann vakterna fram.

För att sätta press på Socialdemokraterna störde vi partiledaren Magdalena Anderssons tal med en nytolkning på “vi äro musikanter”, text skriven av undertecknad. Hon behövde pausa i några sekunder. Publiken hörde oss. TV hörde oss. Polisen släpade bort oss. Någon SD-tonåring hällde ut sin vattenflaska på mig. Allt gick enligt plan, det är sällan en aktion går såhär bra.

För att nå ut med vårat budskap gick vi varje dag omkring i Visby med banderoller, flygblad, och plakat, och pratade med alla vi kunde hitta. Vi intervjuade Jan Emmanuel och Anders Bagge. Jag träffade någon som påstod sig vara en livs levande miljardär, VD’n för klädföretaget Woolpower, som hade intressant kritik till oss om vår kampanj.

Utöver budskapet om beskattning av miljardärer ville vi också kritisera Socialdemokraterna för hur de bidragit till ett rättsvidrigt och inhumant paket av immigrationslagar i EU. Så vi kastade också in badbollar i publikhavet under Anderssons tal, bland annat med texten “sluta utvisa tonåringar”. Vi gick även i regnbågsparaden tillsammans med anti-ICE-grodorna.

Bild: @tatillbakaframtiden på instagram

Jag har så många tankar, insikter, och erfarenheter med mig, jag vill gärna skriva om alla men det kommer bli en lång blogg. Orkar du läsa? Hur står det till med förmågan att fokusera en längre tid, förresten?¹ Använd rubrikerna för att hoppa till det som intresserar dig.

Vad hade Sossarna gjort angående migrationspolitik i EU?

I EU har det röstats igenom ett nytt paket med lagar som möjiggör att skicka immigranter till “deporationshubbar” i tredje länder utanför EU, var det blir mycket svårare att ha översikt kring vilka villkor som gäller och om mänskliga rättigheter upprätthålls. Se även denna längre artikel.

Socialdemokraterna valde att lägga ner sin röst istället för att rösta emot förslaget, som Sofia Eriksson förklarar i en kommentar till rösten. (Så här följer man upp en EU-parlamentariker).

De har också röstat “ja” till vandellagen, vilket jag inte på något sätt kan förstå. Lagen borde gälla alla och vara tydlig och förutsägbar. Hur kan man stå för att lägga in ett godtyckligt och odefinierat begrepp som “vandel” för att möjliggöra utvisning?

Motargumenten mot miljardärskatt

De vanligaste motargumenten jag minns som folk i varierande nivå av artighet presenterade till mig, som reaktion på vår paroll “beskatta miljardärer för välfärd och klimat”, var:

1. Miljardärers förmögenheter är uppbundna i företag, så de är egentligen inte alls så rika som man tror.
2. De kommer flytta från Sverige och det vore dåligt.
3. De bidrar på andra sätt, t.ex. genom att skapa arbetstillfällen.
4. De tar så hög personlig risk att de förtjänar stöd, snarare än beskattning.
5. De är en morot som motiverar andra att jobba hårt.
6. Skatten de betalar in är redan jättehög.

Det första av dessa var intressant, och jag kände att jag behövde förstå några saker bättre. För någon sanning finns det nog i det - det är inte med ett företag som med ett bankkonto att du bara kan plocka ut pengar från bankomaten. Men ändå… det finns väl en ordentlig skillnad mellan att äga ett miljardvärderat företag, och inte göra det? Östermalmare har våtdrömmar över att äga några enstaka Apple, Nvidia, eller SAAB-aktier - men av någon anledning ska vi tycka synd om en VD som äger 100% av sina? Jag må inte fatta detta fullt ut, men något går ändå inte ihop. Och argumentet osynliggör många möjligheter som en aktieägare får tillgång till, såsom att ta lån med sina aktier som säkerhet, eller att utöva politiskt inflytande med hjälp av sitt företag.

Argumentet om miljardärflykt var vi beredda på - vår kampanj vilar på Oxfams förslag om progressiv beskattning av förmögenheter över 50 miljoner netto, och det innehåller också ett förlag om så kallad exit-skatt. Den franske nationalekonomen Gabriel Zucmans idéer är en inspiration. Sedan får ekonomiintresserade diskutera fram och tillbaka om de tror på detta eller inte, men det var vår plan i alla fall.

Resten av motargumenten höll inte måttet. Kanske bidrar miljardärer till samhället - men så fort man jämför med varje annan samhällsgrupp, såsom sjuksköterskor, lärare, sophämtare, och så vidare, så måste man ju konstantera att vi är många som bidrar. Ändå behöver alla betala skatt, och det borde gälla miljardärer också. Att de tar personlig risk är både irrelevant och överdrivet. Aktiebolagsformen skyddar dem ju från personligt ansvar från företaget. De kan dra på sig skulder, bryta mot lagen, förstöra naturen, och utnyttja människor, men i värsta fall så går företaget i konkurs - men VD’n går fri. Det är motsatsen till personlig risk. Kanske kan argumentet stå sig bättre vad gäller småföretagare, men det var ju inte dessa vi pratade om. Låt mig återkomma till detta och resten av motargumenten under rubriken “Rädda miljardärerna”.

Om man vill läsa lite själv så kan man i alla fall börja med att ta en överblick på Sveriges totala skatteinkomster.

Vikten av användartestning

Oavsett vad jag tycker om argumenten, så var det här de saker som först kom till tankarna på människor på Almedalen. Vår kommunikation hade varit ännu bättre om vi hade tagit reda på detta på förhand - och vi hade kunnat göra det genom att visa våra flygblad för några människor på gatan, eller några moderater vi känner, eller så. Detta är en liten påminnelse till mig själv och alla andra som designar flygblad och egentligen all sorts kommunikation som spelar roll - testa på riktiga användare!(!!)

Rädda miljardärerna

Jag stod på en sidogata i Visby och höll upp en stor banderoll över huvudet med texten “BESKATTA MILJARDÄRER”. Då kom han fram till mig. En äldre medelålders man. Han sade, rakt i ansiktet på mig, med ganska utskällande ton:

“…FÖRSTÅR du inte att miljardärerna skapar JOBB?”

Sedan verkade han känna sig nöjd, och gick vidare. “Vilken succé!” tänkte jag. Han både såg och förstod mitt budskap, och det slog an i honom tillräckligt för att mana honom till att prata med en främling. Det var precis detta jag kommit till Almedalen för.

Vad gör att en svensk medelålders man övervinner sina sociala hämningar och börjar prata med en främling, för att aktivt försvara samhällsgruppen “miljardärer” från att utsättas för “beskattning”? Håll med mig att det är lite besynnerligt. Jämför med om jag hade stått och sagt att, jag vet inte, “SMÅLÄNNINGAR SKA DRÄNKAS”. Kanske hade han uppvisat lika mycket civilkurage då. Men jag tror inte det var civilkurage som motiverade honom, utan internaliserad rädsla för strukturellt våld.

Stora ord, jag vet. Men det är viktigt, så låt oss packa upp dem. Med strukturellt våld menar jag handlingar som medvetet och signifikant skadar andra, begränsar deras liv och försämrar deras förutsättningar, vållade av mäktiga mot mindre mäktiga, men där ingen fysiskt blir sparkad eller slagen. Jag tror många av oss lever i rädsla att utsättas för detta - förlora jobbet, inte kunna betala räkningar, har råd med mat, eller bli utvisad. Och över tid, till och med över generationer, så biter sig rädslan in djupare och djupare. Den kan påverka vad vi gör, hur vi beter oss, vem vi pratar med, ja till och med vad vi tror på och hur vi ser på verkligheten. Detta menar jag med “internaliserad” rädsla.

Jag tolkar mannens uttalande såhär: “Miljardärerna har makt över dig och mig. De kan skada oss, och vi kan inte göra något åt det, så det är bäst att blidka dem och inte reta upp dem. Så sluta upp med det du håller på med, så att det inte leder till smärta för oss båda!”

Har han rätt? Jag tänker tillbaka till några avsnitt ur Game of Thrones, där en karaktär blir brutalt torterad under längre tid, tills all hans egna vilja är borta, och till slut förråder han sin egen familj till förmån för sin plågoande även efter att ha blivit fri. En sorts stockholmssyndrom, fast värre. Jag tror på allvar att mycket av våra samhällen präglas av något likande. Mönstret är samma som när det gäller patriarkat - se min bokrapport om Down Girl där jag utforskat det djupare.

Hur som helst, jag är kanske urbota korkad som står där och skriker att kejsaren inte har några kläder. Kejsaren är ju mäktig och kan skada mig. Men vill vi verkligen att han ska springa omkring med rumpan bar? Jag har grubblat länge över detta, det kommer jag fortsätta göra, men mitt modus operandi är ändå att jag försöker bringa maktstrukturer i ljuset, prata öppet om dem, i hoppet att världen blir bättre av det. Det har blivit ett återkommande tema i denna blogg.

Jag mötte många miljardärförsvarare. Jag tyckte synd om alla. Jag tyckte synd om dem som klamrade sig fast vid berättelsen om att arbetsgivarna välvilligt erbjuder sysselsättning, trots att dagens techbolag optimerar för maximal inkomst med minimal arbetskraft. Jag tyckte synd om de som trodde på att det vi alla verkligen behöver i livet är en morot att locka oss att bli superrika, att vi utan detta inte riktigt är bra människor än. Vilket äckligt, avskyvärt sätt att se sig själv på. Jag tyckte synd om de som jämrade sig å miljardärernas vägnar att de stackarna minsann betalar ack så mycket skatt redan, för att sedan varje månad överlämna halva sin egen inkomst, utan att klaga.

Thinking fast and slow

Det kan vara värt att nämna några andra förklaringar till varför folk vurmade för att försvara miljardärerna så mycket. Boken “Thinking fast and slow” (Daniel Kahneman) är en av de bästa böckerna jag läst. Författaren har tillsammans med sin kollega Amos Tversky studerat hur människor gör bedömningar och tar beslut under flera årtioenden. Jag kände igen många av de mönster de upptäckt i folks argument.

Kahneman beskriver ett sätt att tänka på hjärnan som två system: System 1 genererar snabba, intuitiva svar och kräver väldigt lite energi, medans System 2 gör jobbet av att tänka kritiskt, analysera och fundera, vilket tar längre tid och kräver mer ansträngning. Hjärnan kommer helst undvika att använda System 2 om det känns som att System 1 duger tillräckligt bra i en given situation.

Substitution

Politik handlar i mångt och mycket om svåra frågor, och frågan “Borde vi beskatta miljardärer?” kräver egentligen en ganska djupgående analys av fördelar och nackdelar. Därför är det egentligen förvånande att människor, när de blir tillfrågade, ändå kan formulera ett svar på väldigt kort tid, och ofta vara säkra på sin sak.

Kahneman förklarar att det som sker kan kallas “substitution”. När den får en svår fråga börjar hjärnan med att kolla om den kan komma på en annan, enklare fråga, som den redan har ett svar på. Om detta lyckas och känns bra nog, nöjer den sig gärna där. Till exempel på frågan “hur mår du överlag den senaste tiden?” kan hjärnan substituera med “hur känner jag mig just nu?” och svara på den första med svaret på den senare. Det kusliga är att ofta märker man inte att man faktiskt svarat på en helt annan fråga än den som ställdes.

Vad gäller förmögenhetsskatt alltså, så ersätts kanske frågan “Borde vi beskatta miljardärer?” med “Vad känner jag om miljardärer?” (t.ex. beundran / förakt / likgiltighet / …) eller “Vad känner jag om skatt?”

Förlustbias

En fågel i handen är värd mer än tio i skogen. Eller så går ordspråket i alla fall. I ett experiment gavs hälften av deltagarna fina muggar, de andra fick ingenting. Sedan fick de första svara på frågan, hur mycket skulle du sälja den här muggen för? Och de andra - hur mycket skulle du betala för en sån där mugg som de andra fick? De som hade muggen i handen sålde i snitt för $7.12. De som inte hade fått muggar, var bara villiga att betala $2.81. Prisen för samma objekt skilde sig med 250%!

Det vi redan har värderar vi flera gånger högre - bara för att vi har det, inte på grund av några riktiga meriter. När folk tänker på att “vi kommer förlora våra miljardärer” så tror jag denna effekt kommer igång. Direkt börjar hjärnan motivera varför miljardärerna “som vi har” är så himla bra och värdefulla. Tänk istället om någon skulle föreslagit reformer för att “locka hit ryska oligarker”. Jag tror inte folk hade resonerat på samma sätt.

Intensitetsmatchning

Vårt “snabba och slarviga” System 1 i hjärnan har en förmåga att para ihop intensiteter över olika skalor. Vi kan till exempel ganska enkelt svara på följande fråga: “Anders har en miljon kronor på sparkontot. Hur lång skulle en kvinna behöva vara, för att vara lika lång som Anders är rik?”. Vi tänker oss hur anmärkningsvärt det är att ha en miljon kronor, får någon känsla för det, och tänker oss sedan en längd som skulle kännas ungefär lika anmärkningsvärd. Hjärnan använder gärna denna “genväg” för att svara på svåra frågor.

Vissa sa såhär: “Om en miljardär redan betalar flera hundra tusen i skatt, är inte det jättemycket?” Ja, är flera hundra tusen mycket pengar att betala i skatt? Det känns som anmärkningsvärt mycket pengar. Så då, tänker hjärnan intuitivt, är det nog också anmärkningsvärt mycket pengar att betala i skatt.

En “miljonär” känns som en väldigt rik person, eller hur? Hur känns en “miljardär då? Ännu rikare, såklart, men inte särskilt mycket! Vi saknar ett känsloregister för att kunna uppleva en TUSEN gånger högre känsla av rikedom, och därför känns dessa siffror som vettiga, även om de är helt vettlösa (“flera hundra tusen” är inte ens en tiondels procent av en förmögenhet på över en miljard).

Gotlands vattenbrist och kalkbrytningen

Redan innan man anländer till Visby möts man av budskap om vattenbristen på färjan. “Ta vara på varje droppe!” står det, och “tillsammans hjälps vi åt.” Sinande grundvattennivåer är ett problem världen över, bland annat i södra Sverige.

På Gotland bedrivs kalkbrytning och cementproduktion av Heidelberg Materials (tidigare Cementa). Detta företag har upprepade gånger hamnat på topplistan för Sveriges utsläppare, och inte konstigt - cementproduktion står för ca 8% av de globala växthusgasutsläppen. Man kan dock nämna att Heidelberg Sverige verkar minskat sina utsläpp rätt så markant de senaste 8 åren, från en topp på 2,4 miljoner ton till 1,4 2025, baserat på deras egna redovisning.

Jag fick tillfället att träffa några av gotlandsborna som motsätter sig kalkbrytningen, bland annat från Urbergsgruppen. De berättade om påverkan på grundvatten, natur, och kultur. De berättade om Heidelbergs maktutövande och korruption. Om Ojnareskogen. Om hur brytningen avvisats i Högsta Domstolen, och om hur regeringen sedan hittat på en godtycklig lag för att köra över domstolens beslut.

En av gotlandsborna tog sig även tiden att köra mig och några andra till kalkbrottet vid File Hajdar. Vi hade bara en kort stund, men vi fick se kalkbrottet, fabriken på avstånd, och gå på en svajig hängbro över en artificiell ravin medans “monstertruckarna” körde under oss med tonvis av grus.

Militarisering

Jag förberedde mig för att hålla ett spontant tal i megafon. En vän fixade till mitt hår, en annan var redo med kameran. Men precis innan jag tog modet för att börja tala, hör vi alla ett VVRROOOOOOOMMMM… och ser ett JAS-plan flyga förbi på himlen. Det var inte en engångsföreteelse. Jag fick ställa in mitt tal. Närmaste halvtimme stoltserade flygvapnet nämligen med varenda lyftfartyg de hade.

Jag vet ofta inte hur jag ska skriva om krig. Mina förlädrar kommer från Polen, ett krigshärjat land, och medan svenska barn lärde sig rätt text till “vi äro musikanter” fick jag höra berättelser om hur gammelfarfar undslapp fånglägret i Sibirien genom att hoppa ur ett tåg i full fart. Jag känner mig bedrövad när krig glorifieras, när unga män pratar om heroism eller att “fucka upp” fienden, eller liknande. Jag tycker samhällets överskridane mål borde vara att verka för att undvika krig. Samtidigt är rädslan att bli invaderad eller besegrad högst verklig. Jag kan på intet sätt avfärda den, så när Sverige rustar upp känner jag inte just nu att jag kan vara förbehållslöst kritisk. Om inte annat empatiserar jag med drivkraften bakom.

Min roll i det här är dock att påvisa vilka som profiterar på krig. Hur mycket är verkligt svar på hot, och hur mycket är stämning uppvinglad av USA? Vi gick med i NATO väldigt snabbt. Många jag känner tycker det var fel beslut, och att NATO bidrar till fler krig i världen. Jag är inte påläst nog för att argumentera frågan. Men jag vet att i det stora hela har vi (världens folk) inte råd med att mobilisera våra ekonomier till att kriga mot varandra. Det låter klyschigt och självklart, men vi måste verka för allas gemensamma bästa.

Var det rätt att störa Magdalena Anderssons tal?

Inför denna aktion gick jag igenom en viss mängd ångesttankar, och rannsakade noga det vi var på väg att göra. Faktum är att jag länge funderade på att avstå från just en aktion som skulle gå ut på att störa ett partiledartal.

Borde vi inte stötta oppositionen?

Det är valår, och det finns inga partier med riksdagschans som förespråkar en klimatpolitik som svarar mot omställningens behov. Samtidigt gör det skillnad vem som vinner valet. Nuvarande regering för oss mot fascism, för en politik som demonterar rättstaten och medborgares rättigheter, och för en inhuman migrationspolitik. Sossarna kommer inte rädda klimatet men är de inte ett mindre ont? Borde vi (aktivister) inte störa Sverigedemokraterna, om något?

Det är en vettig invändning. Jag landade till slut i att det strategiska syftet bakom aktionen var så pass väldefinierat att jag kunde ställa mig bakom den. Det finns ingen poäng i att vi som aktivistgrupp ska försöka påverka tidö-partierna. Däremot har V och MP efter våra påtryckningar nu ställt sig bakom miljardärskatt. Att sätta press på just S är det smarta att lägga krut på. Vi vet också att många S-medlemmar lobbar för miljardärskatt från insidan. Det kan alltså göra skillnad att vi utövar en yttre press.

Slutligen, jag vill hålla oss i perspektiv - vår störning var så pass begränsad att jag inte kan tro att någon som ville rösta S tidigare nu plötsligt blir kristdemokrat. Så pass mäktiga är vi inte ;)

Är det försvarbart att störa ett tal?

JA. Kära nån, jag får höra så många uppfodrande och/eller välvilliga kommentarer att “vi ska lyssna på varandra” och “det är odemokratiskt att störa andra”. Jag vet inte vad demokrati är, men det är i alla fall något långt djupare än ordningsregler. Förlåt att jag är så raljerande på den här punkten, men alla ni som säger till mig och som ju i mångt och mycket står mig nära missar poängen. Ni missar maktobalansen mellan Andersson och mig. Ordningsregler är viktiga mellan jämlikar, men min störning är ett desperat försök att ens få vara med i konversationen som jag annars är helt exkluderad från, som du också är exkluderad från, där politikerna tar beslut som rör mitt liv och systematiskt fortsätter krympa mitt utrymme att påverka dessa.

Det räcker inte att säga att de är folkvalda. En röst var fjärde år är ingenting. Jag vill ha en sann och ärlig demokrati, som det hette i en tidigare kampanj.

Outreach-tekniker / du har hittat en miljardär

Några tekniska tankar om hur vi nådde ut, vad som funkade, vad som inte gjorde det.

• Vi hade jättemånga flyers och affischer, men vi beställde dem till att levereras per post till Visby, och de blev försenade. Vi förlorade flera dagars möjlighet att synas med dem. Vi bör i framtiden tänka att post alltid blir sen, och räkna utifrån värstafalls-scenariot.
• Vårt material var jättesnyggt, människor gillade det, och ämnet i sig engagerade många.
• Vi hade bra “stoppers”, det vill säga frågor för att få nåstanna till, såsom “vad skulle du göra med 158 miljarder?”
• Vi använde teleskoppinnar för att hålla våra banners högt.

Övning ger färdighet, i kombination med att lära från dem som kan. Jag var mycket bättre på att prata med folk på stan nu än ett halvår sedan. En lärare jag är tacksam till är Smillan som tidigare jobbat som värvare på Greenpeace.

Jag hittade på den här interaktiva installationen med bilder på miljardärer hängandes på avskilda platser.

Martin Smedjeback

Jag fick även tillfället att prata en stund med Martin Smedjeback, som suttit i fängelse för en fredsaktion samt gjorde “ett år för djuren”, ett projekt då han lade heltid på aktivism. Han är en inspiration för många, trevlig och hjälpsam, och jag är tacksam för samtalet vi kunde ha om hur det är att göra heltidsaktivsm. Ett av hans medskick var att hans aktivism fortsätter vara “frivillig”, ett år i taget, och att man ska komma ihåg att man har valet att sluta, eller att ändra riktning. Det kändes viktigt att få höra det. Jag har lätt för att hamna i ett “måste”.

Sammanfattning

Vissa veckor är som månader. Jag vet att detta har varit en lång blogg, men jag kunde inte med gott samvete klippa någon del. Nu är jag hemma i Malmö, jag fortsätter arbetet med att svara an på klimatkrisen, och tar även Juli som en månad för lite avslappning och skoj.

Om du har möjlighet att bidra finansiellt, bli gärna månadsgivare till Ta Tillbaka Framtiden genom att följa denna länk. Jag kommer posta klistermärken som tack till den som blir månadsgivare på valfri summa.