Jag försökte skriva en bön om det mest väsentliga, det jag behöver mest. Något jag kan återkomma till dag för dag, något som stärker mig och leder mig rätt, och rättar mig när jag går fel. Jag skrev:

Gud, genom Din nåd
låt mig se 
det onda jag inte vill se
och kraften som vilar i mig.

Om det är Din vilja,
använd mig för att även hjälpa andra.

Organiserad okunskap är den sida av mänskligheten som äcklar och förfärar mig mest. Genom den har människor orsakat oförståeliga mängder lidande:

  • Under kommunismen i Kina exporterades stora mängder ris medan miljoner dog i svält. Folk visste med säkerhet att riset behövdes hemma, men det var viktigare att vara på partiets goda sida än att diskutera om det som görs verkligen är klokt.
  • Under nazismen gick Tyskland igång med att i industriell skala avrätta miljoner människor baserat på ksenofobi och sökandet efter syndabockar. Ingen diktator gjorde detta ensam, utan ett helt skikt av byråkrater, politiker, teknokrater, ämbetsmän och fånglägervakter hittade sätt att intala sig att det de håller på med är något annat än mördandet av oskyldiga människor. “Evakuering” och “lösning” var några ord de använde istället.
  • Staten Israel verkar i denna stund ett folkmord på Palestinierna, och Sveriges regerning ger sitt medhåll, genom att bland annat exportera vapen och fortsätta handla med Israel. När människor under Eurovision kom i mängder och ropade “befria Palestina” för att uppmärskamma detta, redigerades detta bort från sändningen. Bara ett litet exempel på hur media bidrar till organiserad okunskap.
  • Världens mäktigaste skadar permanent och oåterkallerlig de naturliga system som möjliggör liv. Men vi intalar oss att “tillväxt är bra”, alla bevis till trots, så att vi kan fortsätta låtsas att vi inte vet vad de gör. Vi håller för ögonen för varandra genom att se upp till miljardärer, jämföra lyxresor, och tysta jobbiga ämnen.

Organiserad okunskap i det kollektiva börjar med en inre läggning, där fakta är mindre viktigt än att komma fram till slutsatsen jag vill höra, det vill säga att jag slipper anstränga mig eller ta risker. Jag tror gärna att “jag kan ändå inte ändra på saker och ting”, för “… då jag är befriad från ansvar.” De mäktiga få kan inte önska sig något bättre - de utnyttjar den här tendensen. Goda samhällen och fred börjar istället med modet att se sin egen handlingskraft, hur liten den är, och utnyttja den. Sedan visar det sig kanske att jag bär på oceaner av handlingskraft - men jag måste våga tro på den första droppen…

Ingen av oss kan ensamt rädda världen. Det finns verkliga gränser för vad jag räcker till. En annan känd bön lyder: “Gud, ge mig friden att acceptera det jag inte kan förändra, modet att förändra det jag kan, och visdomen att se skillnaden.” Kruxet är att det är lockande att anta att det allra mesta är utanför vårt räckhåll innan vi ens vågat försöka.

Hur ska jag våga tro på min egen kraft? Jag fruktar ju för min trygghet, min frihet, min sociala ställning. Vissa är födda med modet, som en gåva från Gud, men vi som är mer försiktigt lagda kan ändå komma vidare med en metodisk approach. Jag hittar det som inte är för svårt, inte för lätt, utan ligger precis däremellan och utmanar mig. Sedan ber jag andra människor om hjälp, och med deras stöd gör jag det där som känns läskigt. Redan efter en gång är jag modigare, men jag upprepar processen gång på gång - det blir en livets dans. Till exempel - att demonstrera på gatan är något som känts läskigt för mig, men som jag till slut jobbat upp modet för.

Vad framtiden än innehåller, hoppas jag att jag kommer ha modet att göra det rätta när det gäller. Det hoppas jag du gör med. Vill du öka chanserna - välkommen upp till dans!

Bild på mig när jag demonstrerar på gatan