I går, efter min brors svensexa i Höga Kusten, kände jag att jag vill få vara med naturen lite längre. Det är ändå sällan jag är så här långt norrut. Två små utstickare bortom tomten hade redan sagt mig att skogen här var helt annorlunda än skogen jag är van vid i årstareservatet. Jag var inte förberedd, det var inte planerat, men jag bestämde mig till slut.

Karta över skuleskogen

Det blir ett spontanbeslut och jag hafsar ihop maten som blivit över i aluminiumfolje. Ett kilo grillat fläsk som ingen ätit, två bylten potatisgratäng ditto, och diverse annat smått och gott. Med min laptop (för var skulle den annars ta vägen?) och två gamla pepsiflaskor med vatten blir jag avsläppt vid entré väst till Skuleskogens nationalpark, och med lillebrors ord ringande i öronen: “Se upp. Mycket kan hända i skogen.”

Jag vill snabbast möjligt ta mig till en stuga, för att bekräfta att de går att sova i. Vid skrattaborrtjärnen hittar jag en sådan, och ser i dörren en halvnaken fransman tvätta sig ur en potta. Vi småpratar. Han är inte fransman utan nederländare, och bor sjäv i stuga på heltid, för det “finns inga hus” i Nederländerna. Han är här på semester. Jag får råd om när solen går ner (nio, men det går att vandra till 11 om du har bra syn) och bjuder på några babyplommontomater som han tar tacksamt då hans färskmat är slut sedan länge.

Så mycket av resor blir logistik. Skogen ska nog gå bra, känner jag, men hur ska jag ta mig hem till Stockholm imorgon? Det tar mig tid att övertyga mig om att det finns en gångbar plan med lokalbussar och tåg som borde funka på något vis. Jag ringer en lokaltaxi och frågar, men de vill ha 1000 kronor för en resa på 30 kilometer, jag är alldeles för snål. Till slut bestämmer jag mig att ta morgonbussen från näske till Övik (det är den eller den andra, 16:45), stänger av mobilen och ger mig ur ordentligt.

Det tar fem minuter innan jag trampat i vatten i mina håliga skor, men jag tappar inte humöret för det. Myrarna är jättefina. Skule bjuder hela tiden på spännande terräng, skogen själv är så rik på mossa, fågel, och allt möjligt. En tjäder flyger iväg. Min tanke är att jag ska cirkla det mesta av lederna, så mycket jag hinner under dagen, och stanna nånstans nära entré Nord för natten. Så fortsätter jag gå och låter tankarna flöda. Jag får kläa av och på mig hela tiden, för än så svettas jag i solljuset, än så blir det dragigt kallt i skugga och vind. Första pausen blir i dalen norr om långrå, med den första majestätiska utsikten - Slåttdalsbergets sida tornar upp sig som en glaciär av sten. Jag hittar en springa som skyddar mot vinden och tar en första macka.

När jag tar mig över dalen och uppför en stensluttning till Slåttdalsskrevan träffar jag en faktiskt fransman, men som bor i Luleå, och vi bevittnar tillsammans den mäktiga skrevan. Det är tydligen vad Skule är känt för! Jag visste ärligt talat inte. Ville bara hitta en bra skog i närheten, men så får jag se en episk formation som den. Fransmannen heter Vivian och får en sticker av mig med texten “Företag släpper ut mest av alla. Global uppvärmning dödar.”

Trots min tunga packning vill jag ta mig igenom alla intressanta terränggrejer. Slåttdalsberget blir nästa, och vilken utsikt! Har man väl tagit sig upp är det som att gå på ett kargt månlandskap, men öppen sikt i alla riktningar, och jag ser en stor bit in på Östersjöns horisont. Tänk att den är så stor att andra sidan är bortom Jordens krökning.

Nedgången är tuff. Knäna får verkligen jobba. Men det är kul, och väl nere ser jag något jag aldrig sett, det är ett klapperfält. Höga kusten är nämligen känd för världens största landhöjning, och nästan allt jag vandrar i har en gång varit havsbotten. Så det finns stora fält som helt saknar växtlighet, utan består av ihopsamlade slätrunda stenbumlingar, kankse en halvmeter i diameter, som tydligen samlats och slipats av jättestormar för tusentals år sen!

Nu har jag verkligen tagit mig genom Skules hjärta, och resten av vägen blir relativt enklare nedgång genom lummig skog. Så många nakna rötter på marken. Jag tar kuststräckan, pausar och doppar fötterna i Kälsviken, och ställer in mig på att komma fram till Tärnättsundet med god marginal innan solnedgången.

På vägen händer mycket märkligt. Dels haglar det i några minuter, nåväl, bättre det än regn. Dels passerar jag en enklav av “icke-nationalpark” i nationalparken. Det är som en kil in från havet och några hundra meter in mot land jag måste runda. Privat mark. Fascinerande hur det blir så.

Jag kommer fram till Tärnättsundet vid sex och känner att jag kan öka insatsen lite. Visst kunde jag sluta där och stanna i stugan på holmarna, men det känns mesigt! Så jag sättet igång in mot land istället, för då får jag klättra i några timmar till. Helt rätt beslut. Klättringen blir dock den skarpaste hittills. Nästan vertikalt tar man sig fram på skarpa stenar i en ravin, ingen stig, ingen mark, inga gångbanor. Och så kommer det en grotta! Klart jag måste utforska. Jag krälar ända in där det är beckmörkt. Kusligt.

Selfie vid Tarnättvatten

Ja, sista biten bjuder igen på vidsträckta vyer, och jag ankommer till Tärnättvattnen, en stor sjö som ligger 150 meter ovanför havsnivån. Lite av en mindfuck. Men där finns en stuga också, tom än så länge, jag tänder kaminen och slår mig till ro. Kvällen blir fin, mina ben värker, jag reflekterar över det här med ljus och mörker. Alltså, när solen går ner kommer det bli rejält mörkt i stugan - värst vad jag är van vid att alltid ha ljus på beställning. Hur fungerar jag när jag inte har det? Potatisgratängen värmer jag upp på kaminen och äter stilla med utsikt över sjön. Sent mot natten kommer tre tyska studenter och gör mig sällskap. Jag lämnar elden i deras händer och somnar bekvämt.

Morgonljus! Helskotta, då är det redan ganska sent - kommer jag hinna ta mig till Näske för att ta den där bussen? Jomen klockan är sex - det kommer någ gå om jag skyndar. Jag roffar åt mig alla mina grejer, går i snabb takt, trycker en macka på gående fot. Adjö Skule. Vad fint det var här. Man skulle kunna vara kvar längre. Bussen visar sig vara en skolbuss, så jag får höra lite tonårssnack på vägen. Tjejer, killar, prillor.

Sist av allt är jag en stund i Övik, och råkar hamna i ett längre samtal med en gammal man som tydligen rest världen över och hade många fina minnen att dela med sig av.

Selfie med Kjell i Övik