Vi är 80 unga klimataktivister från olika organisationer som får spendera en helg tillsammans på “Ungdomsøen” utanför Köpenhamn. Deltagarna kommer från olika organisationer - Natur og Ungdom (NO), Nødbremsen (DK), Friends of the Earth NOAH, European climate pact, och många fler. Första kvällen börjar med ett möte med Danmarks klimatminister. Han pratar. Det blir lite chans att ställa frågor, men utrymmet är väldigt begränsat. Ministern trycker på att inte blanda in andra frågor i klimatfrågan, inte kräva att folk ska köpa in på alla möjliga politiska åsikter. Efteråt känner många en frustration över samtalet. Någon nämner “youthwashing” och “democracywashing”.

Nästa dag börjar med att Sunna håller ett tal om att vara funktionshindrad, och påminner oss att bjuda in funktionshindrade i samtalen. Att inte anta att vi vet vilken hjälp folk vill ha, utan fråga. Saara talar sedan om en klimatkommunikationskris. Folk har en “begränsad mängd oro att ge” och klimatkrisen kan inte vara bara en berättelse - den måste anpassas efter lyssnaren. Vi borde kanske inte prata om klimatet alls, utan få in klimatlösningar i förklädnad?

“We do democracy” håller i en lyssningsövning, vi får i par lyssna på och återberätta varandras historier. Det är rörande. De introducerar sitt sätt att prata om förändringesteorier, “theories of change”, och kokar ner det till: “IF (we do something) THEN (something will happen) BECAUSE (some convincing logic).” Det är ett enkelt format men kan vara bra för att kommunicera mellan grupper, och dessa kan även ses som hypoteser vi testar. De pratar även om “tio demokratimuskler” som vi alla behöver öva, där lyssnande är en av dem.

Nødbremsen håller en workshop om förändringsteori och mobilisering. Mobilisering är “det stora arbetet” för en organisation som dem. Många av deras aktioner har som gemensamt mål att delegitimisera regeringen när de inte tar klimatkrisen på allvar. De har ett enkelt och tydligt krav - inga nya motorvägar i Danmark. Det tar upp ett exempel då nederländsk polis bad regeringen att gå med på aktivisters krav, eftersom det helt enkelt blev för mycket att arrestera. Vi talar vidare efter föreläsningen och jag fördjupar mig i mobiliseringen. Den är inte bara nödvändig för en rörelses överlevnad - man ska även komma ihåg att nya medlemmar är en motivationsfaktor för de som redan engagerar sig. Så fira varje ny medlem! Och ge dem direkt något att göra, hitta ett sätt så de kan få engagera sig praktiskt som är meningsfullt för dem.

Vidare blir det en workshop om lobbyism i EU - hur det funkar, vad det betyder, och att det faktiskt är ganska tillgängligt även för civilsamhället att “lobbya”. EU-representanterna är mer tillgänglia än man tror, men det hjälper att veta rätt vägar. En sådan är att kontakta dem som jobbar med ens specifika fråga, och det är inte alls nödvändigtvis dem från ens land. Jag mår ganska dåligt efter den här sessionen, eftersom tanken på de enorma resurserna alla ekonomiska intressen lägger på lobbyism gör mig yr. Det återkopplar till något energiministern sa: “För att bli hörda måste ni ha något att säga” samt “ungas röst är viktig, men man kan inte säga att den ska vara viktigare än andras”. Nej, men utgångsläget är tydligen att de rikas röst är vikigare än andras.

I en tredje workshop sitter vi lite mer fritt och brainstormar om kampanjer i norden. Jag sätter mig vid ett bord med temat greenwashing i de nordiska länderna. Vi ser ett gemensamt narrativ: de nordiska länderna vill bli sedda som hållbara, men egentligen har de skyhöga utsläpp från konsumption, vilket de gärna undangömmer från både samtal och statistik. Jag bidrar med en kampanj-idé om att hjälpa folk förstå varför aktivister gör som de gör, motivationen bakom. Någon nämner “fake drama” som ett sätt att få medial uppmärksamhet.

Dagen avslutas med en bazaar av snacks och godis från de olika länderna, samt en turnering i ett isländskt kortspel som heter “tjuven”. Det känns skönt att spendera tid med människor som ger av sin tid för att kämpa för allas bästa. Vi har även badat bastu - vilken lyx.

Dag två - jag håller tal om min resa in i aktivism, jag tar tillfället att dela att det är okej att gå halvvägs. Jag delar olika saker som hjälpt mig komma längre i mitt engagemang, som att aktivt be om hjälp och stöd. Sedan har vi en föreläsning med Niels Ladefoged, som pratar djupt och detaljerat om EUs energipolitik. Han har sagt mycket om “effektivisering”, men jag frågar honom om “tillräcklighet” - ett perspektiv som saknas i de flesta föredragen. Han tar bollen men säger att det är svårt för politiker att ta den diskussionen.

En deltagare från Metal Ungdom (det handlar inte om musik) håller ett tal om att det saknas kvalificerad arbetskraft, och att vi behöver komma ihåg arbetares rättigheter i förhandlingar. Vi får även ett dialogsamtal med Anne Højer Simonsen om industrins roll - hon representerar Dansk Industri. Hon är trevlig att prata med och verkar lyssna ordentligt. Hon verkar väldigt fokuserad på vad som är realistiskt att genomföra i industrin.

Vad har jag lärt mig? Nordiska aktivister har olika vägar framåt. De som använder fredligt motstånd i Danmark fokuserar på att inte bygga nya motorvägar. Det finns en stor massa som engagerar sig “inomparlamentariskt” inom EU och relaterade insitutioner, men jag tolkade det som att den stora massan “gröna” inte behandlar klimatkrisen som en kris. De verkar prata om hållbarhet som något bra att ha som vi bör sträva efter om vi kan, inte som en överlevnadsfråga för mänskligheten.

Konkret nyckelfråga: utsläpp från konsumption. Jag behövde pressa Anne Højer länge för att hon skulle ta orden i mun, hon gjorde det till slut, men motvilligt. Om inte ens en konferens av klimataktivister kan tala klarspråk om klimatkrisen så finns det verkligen en pedagogisk uppgift att lösa.