Min religion har lärt mig att “älska min nästa”, och varje vecka överväger jag, tillsammans med andra troende, hur jag kan ha avvikit från detta “i tankar och ord, gärningar och underlåtelse.” Jag föreställer mig att de flesta religioner lär ut något liknande.

Min utbildning har lärt mig att tänka vetenskapligt, det vill säga se igenom mina fördomar och förväntningar, till och med se igenom min intuition och det jag tror mig vara säker på, och istället genom experiment och kritiskt tänkande komma närmare hur världen verkligen är. Jag har också lärt mig att samtidigt som vi lär oss saker om världen, hittar vi också nya frågor som ännu är obesvarade.

I konsensusprojektet “IPCC” samlas världens forskarkårer för att sammanfatta vad de vet om klimatförändringar. I dess rapporter, som inte får tas lättvindigt då de sammanfattar hela världens forskning, framgår att följande är bortom tvivel: jorden värms upp. Uppvärmningen orsakas av mänsklig aktivitet. Och uppvärmningen hotar med förödande konsekvenser för hela vår civilisation. Det finns också mycket vi inte vet, men detta vet vi.

“Min nästa” är alltså hotad, och jag är en del av hotet, samhället och systemen jag lever i utgör själva hotet. Jag kan inte bortse från det, för jag har kunskapens gåva som förpliktigar till att användas. Det här hotet är kategoriskt större och mer allvarligt än nästan allt annat jag kan tänka mig. Vad är jag då manad att göra?

Tankar: Erkänner jag skadan jag själv är en del av? Låter jag mig känna min nästas lidande? Söker jag djupare förståelse, eller snarare undanflykt?

Ord: Hur påverkar mina ord andra? Kan mina ord skapa förändring? Väljer jag medvetet vad jag pratar om? Pratar jag för mycket, på bekostnad av att lyssna?

Gärningar: Hur påverkar mina val andra? Till vilken grad? Vad är viktigast att förändra?

Och underlåtelse: Hur många möjligheter att hjälpa min nästa avfärdade jag idag? Vad hindrade mig? Försöker jag befria mig från detta hinder? Har jag bett om hjälp?