Jag har på sistone fått höra variationer på “Det kan inte vara så illa. Man har varnat för en klimatkatastrof i åratal, och den har ju fortfarande inte kommit!” Det låter som att människor som säger detta föreställer sig filmen “2012”, och tänker att jorden ska öppna sig under deras fötter och flodvågor spola över dem under loppet av en timme och trettio minuter, gärna med dramatisk musik. Men samtidigt har jag en viss förståelse för att man ser sig omkring, och ser livet flyta på, och tänker att allt ändå är ganska lugnt.

Att säga att en klimatkatastrof inte redan kommit är att forminska och tänka bort dess offer som redan dött eller lider idag. Det är att ignorera alla som förlorat sina liv eller hem i orkaner, skogsbränder, översvämningar. Det är att vända ryggen till alla som lider hungersnöd på grund av torka och missväxt. Och det är att säga till alla som lever hela sina liv i en smog som förstör deras lungor “du räknas inte. Du spelar ingen roll för mig.” Naturkatastrofer har alltid funnits, men de har redan gjorts mycket vanligare och mycket mer kraftfulla, på grund av klimatförändringar orsakade av människan. De dyker upp på platser där de tidigare aldrig skådats, och förstör förutsättningar till liv på platser som livnärt människor och djur i årtusenden. Detta i sin tur tvingar människor att välja mellan död eller migration, och vi ser ju hur vi betraktar migranter som söker sig till oss i hopp om ett bättre liv. En annan katastrof som redan inträffat är det obegripliga massmordet på flera ekosystem som våra livvstilar avtrubbar oss mot - östersjön är ett vrak av vad en den gång var, för att nämna ett. Men det kan vi låtsas inte se om vi spenderar hela vår liv framför en skärm.

Äpplen runt nyår är ett ofarligt symptom på jordens uppvärmning. När jag påverkas milt, eller inte alls, mister andra liv och egendom.

Men det är också fel att klimatkatastrofen redan har kommit, då det får det att låta som något som redan är färdigt. Verkligheten är att det kommer fortsätta bli värre. Nästa årtiondens orkaner kommer vara ännu kraftfullare än idag. Vi kommer få nya översvämningar på ännu oväntade platser, mat kommer globalt bli ännu dyrare när allt fler källor till matförsörjning slutar vara effektiva. Ännu fler platser kommer helt enkelt bli för varma för beboende, och ännu fler människor tvingas på flykt. Självklart kommer allt detta variera lokalt. Men detta är den globala trenden, som drivs på av fysiska samband så enkla att barn lär sig om dem i grundskolan. Ju mer koldioxid i atmosfären, desto mer värme fångar jorden upp. Och vi forstätter i detta nu att skjuta ut enorma mängder med koldioxid och andra växthusgaser i den gemensamma luften.

Fenomemet “tipping points” höjer insatserna till en fråga om generationell rättvisa. Jorden är ett sammanhängande system, där olika delar påverkar varandra. Hittills har den sugit upp och bromsat mycket av vår påverkan. Men forskare har identifierat flera system som, om de puttas tillräckligt långt i en viss riktning, kan “ändra tillstånd” och bli acceleratorer för den globala uppvärmningen istället för dämpare. Tänk dig när du lutar dig tillbaka i en stol - du kan vicka längre och längre bak, och ändå behålla kontroll och komma tillbaka. Men om du råkar luta dig för långt och passerar en viss punkt så börjar du istället falla bakåt allt snabbare, och har inte längre möjlighet att hindra ditt fall. På samma sätt kan olika jordsystem vid en viss punkt börja bidra till uppvärmningen, tillsammans med det som redan görs av våra utsläpp. Då kommer vi inte kunna bromsa dem längre, ens om vi gör allt vi kan för att försöka.

Så, att säga att klimatkrisen inte kommer bli så illa är att vända ryggen till våra barn och kommande generationer. Det är att säga att “vi bryr oss inte om vi försätter er i en dödsfälla. Vi är okej med att vi tar ifrån er ens möjligheten att rädda er.”

Låt mig tala klarspråk - det inte går att utesluta kollaps av den mänskliga civilisationen. Och om du tycker detta låter överdrivet, så bjuder jag in dig att läsa på i vetenskapen, och visa mig att jag har fel. Jag önskar med hela mitt hjärta att det vore så.

Hoppet ligger i att vi som mänsklighet inser faran vi är på väg mot, och trots våra skillander brådskande samarbetar och fasar ut fossila bränslen. Detta kommer kräva inget mindre än total systemomställning, eftersom nästan varje sektor och bransch är fossilberoende. Men detta är valet vi har: att gasa på och störta mot en kollaps, eller att bromsa in och göra allt vi kan för att förbereda oss, bygga resiliens och gemenskap, och rädda det som räddas kan. Jag måste hoppas på att det finns tillräckligt många människor som inser krisen och gör det de kan. Och varje människa som visar att de bryr sig, som läser på, som försöker inspirera andra eller till och med gör egna initiativ - skapar mer av detta hopp.