Den här bloggen handlar inte om flygskam
Flygskam: Flygandet har pekats ut som skadligt för miljön, och de som fortsätter flyga måste vara monster som inte bryr sig om planeten, de borde skämmas. Alternativt: radikala klimataktivister pekar ut oskyldiga semesterfarare.
Vad spelat skam generellt för roll i klimatkrisen, och vilken roll skulle den kunna spela? Jag har hört skam definieras som känslan att “något är i grunden fel med mig, som gör mig ovärdig att bli älskad och accepterad”, samt som “en samhällelig mekanism för att straffa avvikande beteende”. När jag tänker på klimatkrisen, eller till exempel fisket (i “Tyst hav” avslöjar Isabella Lövin hjärtskärande hur svensk fiskeindustri fortsätter och tillåts fortsätta tillintetgöra Östersjöns ekosystem), ser jag all vår konsumption och likgiltighet som ett avskyvärt, äckligt, men gemensamt beteende.
Kan man skämmas för något som “alla” gör? Kanske. Inom ramen för religion kan man skämmas “inför Gud”, och skam som social känsla är inte jämnt fördelat - man jämför sig med sin cirkel, inte populationen som stort. Så det går nog att känna skam för något som “alla” gör, till exempel om ens närmaste ändå håller sig till en annan standard och dömer det här beteendet negativt.
Västvärldens normaliserade överkonsumption är skamvärd, men i det stora hela verkar skam driva på den, snarare än dämpa den. Om vi inte också har nya kläder och en ny pryl, när våra vänner har det, så skäms vi. Skam som mekanism verkar alltså värderingsfri, varken inneboende etisk eller oetisk, en blind sammanhållningsmekanism. Man ska vara lika bra, eller lika dålig, men inte sticka ut. Föddes vi helt utan skam, förresten? Uppstår den i oss när vi gör erfarenheten att bli exkluderade?
Det verkar tydligt varför vi människor inte skäms över hur vi förstör jorden, vårt hem. Det finns helt enkelt ingen cirkel omkring de flesta av oss, som skulle hålla oss till en standard om att inte göra det. Den som inte förstör planeten sticker ut, snarare än tvärtom. Det kanske går att vända på, som i fallet flygskam, men risken är att vi pekar ut ett enskilt beteende som inte representerar klimatkrisen väl. En flygresa är visserligen en enskild handling som släpper ut mer växthusgaser än mycket annat man kan göra, men flyget är cirka två procent av mänsklighetens totala utsläpp. Berättelsen om flygskam har bidragit till en förvrängning av fokus. Jag har de senaste veckorna mött flera människor som verkat tro att flygandets vara eller inte vara är centralt för att avgöra hela klimatkrisen. Därmed tänker de inte på var de resterande 98% av växthusgaserna kommer ifrån.
Det verkar ändå finnas flera exempel på skam som infinner sig samtidigt som “alla gör det”. Så kallade förebilder inom skönhet eller äffärsvärlden får oss alla att skämmas att vi inte är tillräckligt bra, och egentligen är det ju de som sticker ut! “De få” lyckas alltså ibland få “de många” att skämmas. Och sen kan man uppleva skam gentemot sig själv när man jämför sig med en egen förväntning på sig själv. Åh vad komplext med skam!
Risken är också att skammen paralyserar oss eller delar oss. Det är en väldigt smärtsam känsla som görs värre av att vi är ovana att känna den. Vår första instinkt är att fly den till varje pris. Om vi kan lära oss att stå ut lite i skammen, låta den finnas där och lyssna på den, så tror jag vi kan undvika paralysen och splittringen. Vi kanske kan lära oss att bära skammen tillsammans, och göra det enda rätta med den - låta den driva oss att jobba stenhårt på att bromsa klimatkrisen.