Bokens omslag

Jag vill stanna till och berätta om den här boken trots att jag egentligen har några andra jag vill läsa direkt efter. Den har kristalliserat något i mig som jag länge saknat.

The Feminist Killjoy Handbook handlar om fenomenet när en person som synliggör ett problem, i sig blir behandlad som problemet. En “killjoy” är någon som sabbar stämningen - påpekar att ett skämt är homofobiskt, eller tar upp att en planerad investering skulle vara oetisk. Beskrivningen används för att förlöjliga den som försöker påpeka problemet, och för att skrämma bort andra från att göra detsamma.

Jag har alltid haft svårt att förstå varför människor i grupp beter sig på detta vis, varför skjuter de budbäraren? Författaren Sara Ahmed förklarar att genom att påpeka ett problem uppfattas “killjoyen” ställa sig i vägen för den andres lycka. Aha, lät det i mitt huvud. Okej, det var det som hände. Jag stod i vägen för någons lycka - då spelar ingen logik roll. Jag står i vägen för lyckan - jag ska bort1.

Ahmed tar beskrivningen “feminist killjoy” och äger den. Hon presenterar ett förhållningssätt som ersätter rädsla att bli utpekad med villighet att orsaka obehag. Enlig henne bör vi omvärdera relationen till lycka, sedd som det högst eftersträvansvärda, eftersom begreppet lycka så ofta används som rättfärdigande för att ignorera en annans lidande och förtrycka denne. Det betyder inte att målet i sig är att “göra andra olyckliga”, men en “feminist killjoy” är villig att orsaka obehag om det är det som behövs. Att bli utpekad är också att visa vägen, skriver Ahmed, och på det viset hittar vi killjoys andra killjoys vilket är livsnödvändigt för att bli stärkta av varandra och stå ut.

Dessa lärdomar ur feministisk kamp applicerar jag på klimatarbet. Hur många gånger har jag inte tystat mig själv av rädsla för att sabba stämningen? Därefter har jag mått dåligt för jag hade kanske kunnat få någon att tänka till, men missade chansen. Ahmed påpekar dock “det är inte alltid upp till dig” - din blotta närvaro kan räcka för att “sabba stämningen”. Hon skriver om hur dynamiken i en grupp vita kvinnor påverkas av att en svart kvinna bara kommer in i rummet. Jag upplevde något sådant när jag nyss var på ett familjebröllop, och en hel drös människor under olika delar av kvällen kom fram till mig och började prata klimat, på sina olika sätt, utan att jag behövt lyfta ämnet (de vet att jag är aktivist).

Feminister kan också behöva få stämningen sabbad. Ahmed skriver mycket om “vit feminism”, där de som kämpat för kvinnors rättigheter distanserar sig från andra som behandas orättvist på grund av rasism, eller funktionsnedsättningar. Likadant kan jag bli bländad av vindsnurror och elbilar, och sluta se människorna som nätt och jämnt blir utnyttjade. Då måste jag också vara redo att få min stämning sabbad, att lyssna, att omvärdera.

Ett annat exempel är nära tillhands: Den katolska kyrkan tystade länge ett brett och djupgående problem med utnyttjande av barn. Detta har delvis nu kommit ut i dagens ljus, men hur mycket lidande hade kunnat undvikas om människor vågade vara obekväma oftare, tidigare? Ibland blir jag anklagad att jag “väljer fel tillfälle” att prata om klimatet, men när var egentligen rätt tillfälle att bryta tystnaden inom kyrkan? Det finns inget tillfälle folk kommer säga är “bra”, för folk vill inte höra. Detta erbjuder jag som ett tillägg till författarens lista med tips: “Det finns inget bra tillfälle för ett budskap folk inte vill höra”.

Katolska kyrkan i Polen har för övrigt backat från sina påstådda planer att starta en kommission som undersöker fallen av utnyttjande. Allt källmaterial är på Polska. Denna tidning rapporterar händelseförloppet, nyckelbeslutet är här, och här är helheten av anteckningarna från de Polska biskoparnas 401:a officiella möte. Utöver maskinöversättning krävs det dock kontext för att utläsa vad som ens ägt rum. Kommisionen leddes originellt av biskop Wojciech Polak, som har erfarenhet av att arbeta med att utreda sexuellt utnyttjande inom kyrkan. Biskoparna “tackade honom för allt förarbete” men bestämde att avlägsna honom från kommissionen och istället låta den ledas av biskop Sławomir Oder, som inte har någon erfarenhet inom ämnet. Med andra ord tar de ett beslut som försäkrar att kommissionen inte kommer göra något verksamt, men samtidigt kan de påstå att de inte alls gjort det.

Ahmed skriver “vi måste upprepa oss, för att de fortsätter göra det”. “Vi” som bryr oss, som är offer, eller som vill engagera oss vid offrens sida, måste ta upp problemet igen. Och igen. Vara redo att bli sedda som att vi upprepar oss, det kommer ske, låt oss förvänta oss det och göra det ändå.

Det har betytt mycket för mig att läsa boken. Jag känner mig mindre galen, känner att jag kan placera “det här att jag gör folk obekväma” i en bredare kontext av hur många andra har behövt göra det för att kämpa mot slaveri, för att kvinnor ska ha rösträtt, och så mycket mer.

Och jag upprepar. Utsläppen ökar!

  1. Jämför med begreppet “What you see is all there is” (Daniel Kahneman) ↩