Efter att ha kommit tillbaka från Grimsås, där jag deltog i Återställ Våtmarkers aktioner mot torvbrytning, har jag med mig många känslor hem. Jag fick bygga ett naturreservat, och med egna händer hindra naturförstörelse och klimatkollaps. Jag fick dela uppmuntran och mod med underbara människor som kommit från när och fjärran. Jag fick vara med i något stort, och dra mitt strå till stacken, samtidigt som jag riskerade att utsättas för hat, arrestering, och vem vet vad mer. För att sätta det i kontext - jag är en försiktig person, som inte tar onödiga risker, men ÅV har hjälpt mig bygga upp mod och förståelse för att komma långt utanför min komfortzon.

Bild där jag står på en mosse

Men jag kommer också med ett nyvunnet perspektivt på klimatkrisen. Skalan på förstörelsen som vi människor utsätter jorden för just nu är oförståelig. Och styrkan hos de intressen som tjänar på det är gigantisk. Om jag hade några naiva “vi kommer klara det” tankar i huvudet, så har de ersatts av en bister insikt, och en sorg, över mängden ondska i världen.

“Gör det som är det rätta” tänker jag. Även om du inte vet om du kommer vinna, eller om någon kommer tacka dig. Det är en svårt verklighet att leva med, och något jag behöver meditera över mer. Men det var det vi gjorde, det rätta, under dessa tre veckor i Grimsås. Mitt hopp är den växande skaran av modiga och kärleksfulla hjältar jag träffat, som ger allt de kan av sig själva för andras skull. Jag aspirerar till att bli mer som dem. Och jag har ändå kommit en bra bit på vägen, det är jag stolt över. Jag tar också med mig kärleken som Grimsås befolkning visade. Vi aktivister gjorde jobbet att hitta modet i oss att konfrontera makten - nu kan så många andra hjälpa till, i ord, handling och exempel i sina egna sammanhang.