One of my ongoing projects that aims to address the climate crisis is the “Catholic Network for humanity and the Earth.” In this blog I thought I would tell you a little about its background, strategy, and plans for the future.

There are 1.4 billion Catholics in the world, 129,000 in Sweden, and 27,000,000 in Poland, which is my parents’ homeland. A fairly significant group of people. If we are to imagine that we should cooperate across state borders to avoid war and limit the climate crisis, then the contribution of Catholics would be valuable. The church can also, at best, be an actor that stands up for long-term human values, can advocate restraint and limitations, which neither companies nor governments seem physically capable of. In short: I see an important potential for the Catholic Church to play a role in the climate crisis.

It also turns out that at least the highest hierarchy of the Church, the recent popes and their teams, have not been sitting on their hands, but have actually been diligently laying the foundations for precisely this. The former Pope Francis, may he rest in peace, is the obvious example, most clearly through his encyclical Laudato Sí, the entire first chapter of which is a natural science lesson in the climate crisis, its causes, and its consequences. The Pope explains the climate system, water availability, biodiversity, forests, the oceans, urbanization, the influence of the media on people, and global inequality. Here are just a few examples:

The climate is a common good, belonging to all and meant for all. At the global level, it is a complex system linked to many of the essential conditions for human life. A very solid scientific consensus indicates that we are presently witnessing a disturbing warming of the climatic system. In recent decades this warming has been accompanied by a constant rise in the sea level and, it would appear, by an increase of extreme weather events, even if a scientifically determinable cause cannot be assigned to each particular phenomenon. Humanity is called to recognize the need for changes of lifestyle, production and consumption, in order to combat this warming or at least the human causes which produce or aggravate it.

Many of those who possess more resources and economic or political power seem mostly to be concerned with masking the problems or concealing their symptoms, simply making efforts to reduce some of the negative impacts of climate change. However, many of these symptoms indicate that such effects will continue to worsen if we continue with current models of production and consumption. There is an urgent need to develop policies so that, in the next few years, the emission of carbon dioxide and other highly polluting gases can be drastically reduced, for example, substituting for fossil fuels and developing sources of renewable energy.

Do we need the Pope to explain all this? No, the Pope is not an authority on atmospheric simulation or ice water flows - we have scientists for that. But they have already said all this for decades. Unfortunately, we are not listening - partly because many lack the ability to discern, and partly because we are actively sabotaged by the fossil fuel industry lobby apparatus that actively sows doubts and uncertainties, which deliberately undermines the authority of legitimate scientists for economic and ideological interests¹. Given all this, it makes a difference that the Pope takes the time to state the obvious - it sends a signal, it marks that this is something we need to pay attention to.

Laudato Sí is an indispensable text, it contains so much more than just the scientific introduction. Even non-believers can probably learn a lot on a philosophical-ethical level from how pope Francis positions us in relation to the suffering of others in the world through the climate crisis. Eight years later, Francis wrote a second text, “Laudate Deum”, which is shorter but much sharper and leaves no doubt about his message: there is no excuse not to get involved in preventing the climate crisis, as a Catholic. If you look for it, you will notice the same message from several previous popes, and the current Pope Leo continues on the same track.

Has the work of the Popes worked, has it mobilized 1.4 billion Catholics to fight for the climate? Yes and no. There are many good examples, from local clothing exchange days in parishes to coordinated divestment in fossil fuels². But far from all parishes are getting involved, and in Sweden the Catholic Church is conspicuous by its absence in the context of sustainability³. I have come across priests who are open climate deniers in the Church, and so the Catholic Church is of course perceived as a conservative and “right-wing” gathering, and in that world of ideas it unfortunately seems that one should deny, or at least trivialize, the climate crisis.

So what do I do in light of that? Last year I started on a small scale by leading a “prayer group for the climate” in the parish of Saint Eugenia in Stockholm. As a complement to prayer times and conversations, I used the same principle used in activism - take a difficult truth we are looking away from, and do something that turns the spotlight on it. For example, I invited parishioners to write letters with me - letters to climate activists who were in custody. This was met with strong backlash, accusations of supporting illegal activities and so on. In the process, our culture of silence was made visible! The parish witnessed its dark side - how we would a hundred times rather throw shit at activists and hyper-focus on laws and regulations, instead of even considering for a second that large parts of the world’s population are losing their livelihood. So that was quite interesting.

Together with Björn, a Dominican monk in Lund, we are building a “Catholic network for humanity and the earth”. The hypothesis is that there are certainly many Catholics who care about the crises affecting the world, but that they do not feel that they are allowed to take a place in their parishes. If we connect them, maybe we can get everyone to dare to take visible initiatives that send the message that it is self-evident to “take care of creation” as a Catholic. So that is what we are aiming for.

We started with a public call. We wanted it to speak clearly about the climate crisis, war, and inequality, and at the same time not be dismissed as “political”. The result is published on the official website of the Catholic Church (scroll down). It is a text that took several months of work and consideration, but which I am really proud of.

To then reach out with the call, and invite people to three zoom meetings, we used a strategy that largely involved using good old… facebook. Yep - I looked up a few dozen Catholic Facebook groups, joined, and shared the information there, as a complement to the fact that the official Church account also posted it there and on Instagram. It worked. We got 10-20 participants from all over Sweden, not a lot but a sufficient start to work from.

In the Zoom meetings, Björn and I presented various reflections and in-depth discussions on how Catholic social teaching calls for protecting creation. We figured “the participants must feel that they are getting something” from each meeting. This as a complement to community-building and agency-building exercises and homework.

Now we have had a first physical meeting yesterday, where we were able to go much more in depth and start planning very concrete activities. Because this is the next step: in September the churches have something called “Season of Creation”, and it is the perfect time for Catholics to organize visible, positive initiatives with the message that creation is important. So we are working very hard now to support and encourage participants all over Sweden to come up with ideas and implement them, according to what feels fun and fits their context. Hopefully the joint effect will be really noticeable, and will inspire many more Catholics to get started themselves.

As a final note, I can say that it gives me a lot to get involved in a slightly different context than typical “activism”, it brings me to contemplation and reflection in a new way. I get help and a context to consider how my involvement in the climate crisis is connected to everything in a spiritual way, too. And I learn a lot about how to speak to reach people’s hearts.

Maybe in the future I’ll write about some of my other projects in a similar way.

Jednym z moich bieżących projektów, którego celem jest odpowiedzenie na kryzys klimatyczny, jest „Sieć katolików dla dobra ludzkości i ziemi”. W tym wpisie na blogu chciałbym opowiedzieć trochę o historii tego projektu, o mojej strategii i o planach na przyszłość.

Na świecie jest 1,4 miliarda katolików, 129 000 w Szwecji i 27 000 000 w Polsce, ojczyźnie moich rodziców. To i tak dość znacząca grupa ludzi. Jeśli mielibyśmy sobie wyobrazić, że będziemy współpracować ponad granicami państwowymi, aby uniknąć wojny i ograniczyć kryzys klimatyczny, to wkład katolików byłby cenny. Kościół może przecież nawiązywać do wyższych wartości, do powściągliwość i ograniczenia, do czego ani firmy, ani rządy nie wydają się fizycznie zdolne. Krótko mówiąc: widzę istotny potencjał dla Kościoła katolickiego, aby odegrać rolę w kryzysie klimatycznym.

Okazuje się również, że przynajmniej najwyższa hierarchia Kościoła, niedawni papieże i ich zespoły, nie siedzieli bezczynnie, lecz gorliwie kładli podwaliny właśnie pod ten cel. Były papież Franciszek, niech spoczywa w pokoju, jest tego oczywistym przykładem, najwyraźniej w swojej encyklice Laudato Sí „Poświęcnej trosce o wspólny dom”, której cały pierwszy rozdział to lekcja nauk przyrodniczych na temat kryzysu klimatycznego, jego przyczyn i skutków. Papież wyjaśnia system klimatyczny, dostępność wody, bioróżnorodność, lasy, oceany, urbanizację, wpływ mediów na ludzi i globalne nierówności. Oto tylko kilka przykładów:

Klimat jest dobrem wspólnym, wszystkich i dla wszystkich. Na poziomie globalnym jest złożonym systemem, wpływającym w istotny sposób na ludzkie życie. Istnieje bardzo solidny konsensus naukowy wskazujący, że mamy do czynienia z niepokojącym ociepleniem systemu klimatycznego. Temu globalnemu ociepleniu w minionych dekadach towarzyszy stały wzrost poziomu morza, a trudno go nie powiązać ze wzrostem ekstremalnych zjawisk pogodowych, pomijając fakt, iż nie można przypisać każdemu poszczególnemu zjawisku jakiejś jednej określonej naukowo przyczyny. Ludzkość wezwana jest do uświadomienia sobie konieczności zmiany stylu życia, produkcji i konsumpcji, by powstrzymać globalne ocieplenie albo przynajmniej wyeliminować przyczyny wynikające z działalności człowieka.

Wielu z tych, którzy mają więcej środków oraz władzy gospodarczej i politycznej, zdaje się koncentrować głównie na maskowaniu problemów lub ukrywaniu objawów, starając się jedynie o ograniczenie negatywnych skutków zmian klimatycznych. Wiele jednak symptomów wskazuje, że skutki te mogą być coraz gorsze, jeśli będziemy kontynuować aktualne modele produkcji i konsumpcji. Dlatego pilne i konieczne stało się prowadzenie takiej polityki, aby w nadchodzących latach emisja dwutlenku węgla i innych gazów zanieczyszczających została drastycznie zmniejszona, zastępując na przykład paliwa kopalne i rozwijając odnawialne źródła energii.

Czy potrzebujemy Papieża, aby to wszystko wyjaśnić? Nie, Papież nie jest autorytetem w dziedzinie symulacji atmosferycznych ani przepływów wody lodowej – od tego mamy naukowców. Ale oni mówią to wszystko już od dziesięcioleci. Niestety, nie słuchamy – po części dlatego, że wielu nie ma zdolności rozróżniania, a po części dlatego, że są aktywnie sabotowani przez lobby przemysłu paliw kopalnych, które aktywnie sieje wątpliwości i niepewność, a celowo podważa autorytet prawowitych naukowców dla interesów ekonomicznych i ideologicznych¹. W tej sytuacji istotne jest, że Papież poświęca czas na stwierdzenie oczywistości – wysyła sygnał, podkreśla, że ​​jest to coś, na co powinniśmy zwrócić uwagę.

Laudato si to niezbędny tekst, zawiera o wiele więcej niż tylko naukowe wprowadzenie. Nawet niewierzący mogą prawdopodobnie wiele nauczyć się na poziomie filozoficzno-etycznym z tego, jak Franciszek umiejscawia nas w kontekście cierpienia innych na świecie w związku z kryzysem klimatycznym. Osiem lat później Franciszek napisał drugi tekst, „Laudate Deum”, który jest krótszy, ale znacznie bardziej dosadny i nie pozostawia wątpliwości co do jego przesłania: nie ma wymówki, by nie angażować się w zapobieganie kryzysowi klimatycznemu jako katolik. To samo przesłanie da się odnaleźć u kilku poprzednich papieży, wliczając Jana Pawłą drugiego, a obecny papież Leon XIII też kontynuuje ten sam trop.

Czy praca papieży przyniosła efekty, czy zmobilizowała 1,4 miliarda katolików do walki o klimat? I tak, i nie. Istnieje wiele dobrych przykładów, od lokalnych dni wymiany odzieży w parafiach po skoordynowane wycofywanie inwestycji z paliw kopalnych². Jednak nie wszystkie parafie się angażują. W Szwedzkim kościele katolicim słychać tylko ciszę na temat klimatu³. Spotkałem w Kościele księży, którzy otwarcie negują zmiany klimatu. Kościół katolicki jest też postrzegany jako zgromadzenie konserwatywne i „prawicowe”, a w tym świecie idei niestety wydaje się, że należy negować kryzys klimatyczny, a przynajmniej go trywializować.

Więc co ja w związku z tym robię? W zeszłym roku zacząłem na małą skalę od prowadzenia „grupy modlitewnej dla klimatu” w parafii św. Eugenii w Sztokholmie. Oprócz modlitw i rozmów, zastosowałem tę samą zasadę, którą stosuje się w aktywizmie – wziąć trudną prawdę, od której odwracamy wzrok, i zrobić coś, co skieruje na nią uwagę. Na przykład zaprosiłem parafian do pisania ze mną listów – listów do aktywistów klimatycznych, którzy przebywali w areszcie. Spotkało się to z ostrą reakcją, oskarżeniami o wspieranie nielegalnych działań itd. W ten sposób nasza kultura milczenia stała się widoczna! Parafia doświadczyła swojej ciemnej strony – jak bardzo wolelibyśmy obrzucać aktywistów błotem i nadmiernie skupiać się na prawie i regulacjach, zamiast choćby przez chwilę pomyśleć o tym, że znaczna część populacji świata traci źródło utrzymania. Więc to było ciekawe.

Teraz wraz z Björnem, dominikaninem z Lund, budujemy „katolicką sieć dla dobra ludzkości i ziemi”. Hipoteza jest taka, że ​​z pewnością jest wielu katolików, którzy obchodzą się o kryzys klimatyczny i inne z nim połączone. Ale może czują że nie jest to w ich parafii mile widziane. Jeśli ich połączymy, być może uda nam się zachęcić wszystkich do podjęcia widocznych inicjatyw, które dadzą do zrozumienia, że ​​„troska o stworzenie” jako katolik jest oczywistością. Do tego właśnie dążymy.

Zaczęliśmy od apelu. Chcieliśmy, aby mówił on jasno o kryzysie klimatycznym, wojnie i nierównościach, a jednocześnie nie był bagatelizowany jako „polityczny”. Rezultat opublikowano na oficjalnej stronie internetowej Kościoła Katolickiego w Szwecji. To tekst, który wymagał kilku miesięcy pracy i przemyśleń, ale jestem z niego naprawdę dumny.

Aby dosięgąć do owych katolików w różnych kątach Szwecji, zastosowaliśmy strategię, która w dużej mierze opierała się na, starym, dobrym… Facebooku. Tak – wyszukałem kilkadziesiąt katolickich grup na Facebooku, dołączyłem do nich i udostępniłem tam informacje. Pomogło też, że oficjalne konto Kościoła Katolickiego w Szwecji opublikowało je tam i na Instagramie. Zadziałało. Zgarneliśmy 10-20 uczestników z całej Szwecji – niewiele, ale wystarczający start.

Podczas spotkań na Zoomie z uczestnikami, Björn i ja przedstawiliśmy różne refleksje i pogłębione dyskusje na temat tego, jak katolicka nauka społeczna wzywa do ochrony stworzenia. „Uczestnicy muszą czuć, że coś otrzymują”. Oprócz tego proponowałem różne ćwiczenia celem bydowania wspólnotyi poczucia sprawczości.

Wczoraj odbyło się pierwsze spotkanie stacjonarne, podczas którego mogliśmy pogłębić temat i rozpocząć planowanie bardzo konkretnych działań. To kolejny krok: we wrześniu w kościołach odbywa się coś, co nazywa się „Czasem Stworzenia” i jest to idealny moment dla katolików na zorganizowanie widocznych, pozytywnych inicjatyw z przesłaniem, że stworzenie jest ważne. Dlatego teraz bardzo ciężko pracujemy, aby wspierać i zachęcać uczestników z całej Szwecji do wymyślania pomysłów i wdrażania ich, zgodnie z tym, co wydaje im sie słuszne i pasuje do ich kontekstu. Mamy nadzieję, że wspólny efekt będzie naprawdę zauważalny i zainspiruje wielu kolejnych katolików do podjęcia własnych działań.

Na koniec mogę powiedzieć, że zaangażowanie się w nieco innym kontekście niż typowy „aktywizm” daje mi wiele, skłania do kontemplacji i refleksji w nowy sposób. Otrzymuję pomoc i kontekst, w którym mogę rozważać zaangażowanie w kryzys klimatyczny ze strony duchowej. Wiele uczę się o tym, jak mówić, aby dotrzeć do ludzkich serc.

Może niedlugo napiszę w podobny sposób o innych projektach które prowadzę.

Ett av mina pågående projekt som syftar till att bemöta klimatkrisen är “katolskt nätverk för människan och jorden.” I denna blogg tänkte jag berätta lite om dess bakgrund, strategi, och planer framåt.

Det finns 1.4 miljarder katoliker i världen, 129 000 i Sverige, och 27 000 000 i Polen som är mina föräldrars hemland. En ganska signifikant folkgrupp ändå. Ska man tänka sig att vi ska samarbeta över statsgränser för att undvika krig och begränsa klimatkrisen, så skulle katolikernas bidrag vara värdefullt. Kyrkan kan även i bästa fall vara en aktör som står upp för långsiktiga mänskliga värden, och kan förespråka återhållsamhet och begränsningar, vilket varken företag eller regeringar verkar fysiskt kapabla till. Kort och gott: jag ser en viktig potential för katolska kyrkan att spela roll i klimatkrisen.

Det visar sig också att åtminstone kyrkans högsta hierarki, de senaste påvarna och deras team, inte suttit på sina händer, utan faktiskt flitigt lagt grundvalarna för just detta. Den förre påven Franciskus, må han vila i frid, är det självklara exemplet, allra tydligast genom sin encyklika Laudato Sí, vars hela första kapitel är en naturvetenskaplig lektion i klimatkrisen, dess orsaker, och dess konsekvenser. Påven förklarar klimatsystemet, vattentillgång, biologisk mångfald, skog, världshaven, urbanisering, mediers påverkan på människor, och global ojämlikhet. Här är bara några exempel (ladda ner texten här):

Klimatet är något gemensamt gott, tillhörigt alla och ämnat för alla. På den globala nivån är det ett komplext system länkat till flera av det mänskliga livets viktigaste förutsättningar. Det råder en mycket solid vetenskaplig samstämmighet om att vi bevittnar en oroande klimatuppvärmning. Under de senaste decennierna har denna uppvärmning åtföljts av en oavbruten höjning av havsnivån och, som det förefaller, av en ökning av extrema väderförhållan den, även om vetenskapligt fastställda orsaker inte kan kopplas till varje enskilt fenomen. Mänskligheten måste inse nödvändigheten av förändringar när det gäller livsstil, produktion och konsumtion för att bekämpa denna uppvärmning eller åtminstone de mänskliga orsaker som åstadkommer eller förvärrar situationen.

Många av dem som äger betydande resurser och ekonomisk och politisk makt förefaller främst upptagna av att dölja problemen eller förtiga symtomen, och försöker bara dämpa några av de negativa verkningarna av klimatförändringen. Tyvärr visar många av dessa symtom att effekterna kommer att bli allt värre om vi fortsätter med nuvarande produktions- och konsumtionsmodeller. Det finns ett brådskande behov av att utveckla strategier så att utsläpp av koldioxid och andra höggradigt förorenande gaser drastiskt kan minska inom de närmaste åren, till exempel ersättning för fossila bränslen och utvecklandet av förnybara energikällor. Tillgången i världen på ren och förnybar energi är minimal. Det finns fortfarande behov av att utveckla fungerande teknologier för lagring. En del länder har gjort avsevärda framsteg men utgör långt ifrån någon markant andel. Investeringar har också gjorts i produktion och transporter som kräver mindre energi och råmaterial, liksom i metoder för byggande och husrenovering som höjer energieffektiviteten. Men sådana goda exempel är fortfarande långt ifrån allmänt förekommande.

Ska det behövas att påven ska förklara allt det här då? Nej, påven är inte auktoritet på atmosfärisk simulering eller isvattenflöden - det har vi vetenskapsmän till. Men de har redan sagt allt det här i decennier. Tyvärr lyssnar vi inte - dels saknar många förmågan att urskilja, dels saboteras de aktivt av fossilindustrins lobbyapparat som aktivt sår tvivel och osäkerher, som med flit undergräver legitima forskares auktoritet för ekonomiska och ideologika intressen¹. I den situationen är det signifikant att påven tar sig tiden att säga det självklara - det skickar en signal, det markerar att det här behöver vi lägga uppmärksamhet på.

Laudato Sí är en undebar text, den innehåller så mycket mer än bara den vetenskapliga inledningen. Även icke-troende kan nog lära sig mycket på ett filosofiskt-etiskt plan av hur han postionerar oss i relation till andras lidande i världen genom klimatkrisen. Franciskus skrev åtta år senare en andra text, “Laudate Deum”, som är kortare men mycket skarpare och inte lämnar några tvivel vad gäller hans budskap: det finns ingen ursäkt att inte engagera sig för att hindra klimatkrisen, som katolik. Börjar man lyssna efter det lägger man förresten märke till samma budskap hos flera tidigare påvar, och nuvarande påve Leo fortsätter på samma spår.

Har påvarnas arbete funkat, har det mobiliserat 1.4 miljarder katoliker till att kämpa för klimatet? Ja och nej. Det finns många goda exempel, från lokala klädbytardagar i församlingar till koordingerad desinvestering i fossila bränslen². Men långt ifrån alla församlingar engagerar sig, och i Sverige lyser katolska kyrkan med sin frånvaro i hållbarhetssammanhang³. Jag har stött på präster som är öppna klimatförnekare i Kyrkan, och så uppfattas Katolska Kyrkan såklart som ett konservativt och “höger” sammangang, och i den idévärlden verkar det tyvärr ingå att man ska förneka, eller i alla fall trivialisera, klimatkrisen.

Vad gör då jag mot bakgrund av det? Under förra året började jag småskaligt genom att leda en “bönegrupp för klimatet” i sankta Eugenia församling i Stockholm. Som komplement till bönestunder och samtal använde jag mig av samma princip som används i aktivism - ta en jobbig sanning vi tittar bort från, och gör något som vänder strålkastarljuset dit. Till exempel bjöd jag in församlingsmedlemmar att skriva brev tillsammans med mig - brev till klimataktivister som satt i häkte. Detta möttes av starka motreaktioner, anklagelser om att stötta illegal verksamhet och så vidare. I detsamma synliggjordes vår tystnadskultur! Församlingen fick bevittna sin mörka sida - hur vi hundra gånger hellre kastar skit på aktivister och hyperfokuserar på lagar och regler, istället för att ens för en sekund begrunda att stora delar av världsbefolkningen håller på att förlora sitt levebröd. Så det var ganska intressant.

Nu och framåt

Tillsammans med Björn, en dominikansk munk i Lund, bygger vi ett “katolskt nätverk för människan och jorden”. Hypotesen är att det visst finns många katoliker som bryr sig om kriserna som drabbar världen, men att de inte känner att de får ta plats i sina församlingar. Om vi kopplar ihop dem kanske vi kan få alla att våga ta synliga initiativ som sänder budskapet att det är självklart att “ta hand om skapelsen” som katolik. Så det är det vi siktar på.

Vi började med ett upprop. Vi ville att det skulle tala klarspråk om klimatkrisen, krig, och ojämlikhet, och samtidigt inte avfärdas som “politiskt”. Resultatet ligger publicerat på katolska kyrkans officiella webbsida (scrolla ner). Det är en text som tog flera månaders arbete och avvägning, men som jag är ordentligt stolt över.

För att sedan nå ut med uppropet, och bjuda in till tre zoom-träffar, använde vi en strategi som till stor del gick ut på att utnyttja gamla goda… facebook. Japp - jag sökte upp några dussin katolska facebookgrupper, gick med, och delade informationen där, som komplement till att Katolska Kyrkans officiella konto också postade den där och på instagram. Det funkade. Vi fick in 10-20 deltagare ändå från hela Sverige, inga massor men en tillräcklig start att jobba från.

I Zoommötena presenterade jag och Björn olika reflektioner och fördjupningar i hur den katolska socialläran kallar till att värna skapelsen. För “deltagarna måste känna att de får nåt”. Detta som komplement till gemenskapsskapande och agensbyggande övningar och hemläxor.

Nu har vi haft en första fysisk träff igår, där vi kunde gå på djupet mycket mer och börja planera väldigt konkreta aktiviteter. För det här är nästa steg: i September har kyrkorna något som kallas “Skapelsetid”, och det är den perfekta tiden för katoliker att ordna synliga, positiva initiativ med budskapet att skapelsen är viktig. Så vi jobbar stenhårt nu för att stötta och uppmuntra deltagarna över hela Sverige att komma på idéer och förverkliga dem, efter vad som känns kul och passar i deras kontext. Förhoppningsvis blir den gemensamma effekten verkligen kännbar, och inspirerar vidare många fler katoliker att komma igång själva.

Som slutkläm kan jag säga att det ger mig mycket att engagera mig i ett lite annat kontext än typisk “aktivism”, det bringar mig till kontemplation och eftertanke på ett nytt sätt. Jag får hjälp och ett sammanhang att överväga hur mitt engagemang i klimatkrisen hänger ihop med allt på ett andligt sätt, också. Och jag lär mig mycket om hur man ska prata för att nå människors hjärtan.

Tack om du läst såhär långt! Snart kanske jag skriver några fler bloggar som djupdyker i andra projekt jag har på gång, och strategin bakom dem!

Tack om du läst såhär långt! Snart kanske jag skriver några fler bloggar som djupdyker i andra projekt jag har på gång, och strategin bakom dem!

Jag har just testat något annorlunda. Över tre kvällar träffades jag och fyra vänner från olika kontext i livet, för att gemensamt djupdyka i känslor kopplade till klimatkrisen. Vi öppnade på varje träff ett nytt kuvert, och följde instruktionerna. Vi fick lyssna på musik tillsammans, samtala om tydliga eller otydliga frågor, hitta symboliska föremål, rita, känna, och mycket mer.

“Hopp och sorg” är ett samtalsmaterial framtaget av Karolina Lundahl och Gustaf Mattisson i Malmö. Man får tre kuvert, och behöver bara hitta tre till sex personer som vill spendera tre kvällar med en. Jag skickade runt en inbjudan, erbjöd mig pussla ihop tider, och tur nog blev det tillräckligt många som svarade “ja”. Sedan var det bara att följa instruktionerna i materialet.

Ofta vill jag att andra ska engagera sig på samma sätt som jag gör, genom att följa med i en demonstration, eller hjälpa till med någon form av aktivism. I det här formatet var de andra istället inbjudna att uttrycka sig. Att tillsammans ge röst åt tankar och känslor som kanske funnits där länge men varit “övervuxna av ogräs”. Och det kändes befriande även för mig. Tänk, jag slapp vara den som hela tiden försöker skjuta in samtalet på “de viktiga sakerna”. Vi var redan där, jag kunde slappna av. Jag kunde själv vara “bara en deltagare” - jag behövde inte ens gilla materialet!

Trots att just den här konstellationen människor aldrig träffat varandra förut, så var vi efter den tredje träffen mer i fas med varandra än vissa arbetslag jag sett vara efter flera år. Vi var uppmärksamma på varandra, vi hade byggt upp en tillit, och en välvilja. De andra pratade även om stora förändringar som skett i deras liv under tiden mellan träffarna - hur deras uppmärksamhet hade påverkats, hur de gjort saker eller deltagit i samtal som de annars inte hade gjort.

Vill du testa själv? Materialet går att beställa gratis på hoppochsorg.se. Bjud ihop några vänner vetja - ni kanske kommer närmare varandra än ni vågar tro!

I feel proud of myself right now. Caritas is the Catholic Church’s support and aid organization, and today I attended Caritas Sweden’s annual meeting. I had submitted a motion entitled “Invite climate activists to the church.” It was received positively, I also had the opportunity to talk briefly about why climate commitment should be a natural part of the Catholic faith, and that this needs to be made more visible.

After the annual meeting, someone came up to me and questioned whether I also meant those people from “save the wetlands” that “terrorize society”¹. I was able to respond respectfully but firmly, stand up for what I thought was right, and even managed to avoid getting stuck in any longer debate. Then I met some other interesting people.

Nothing much changed there and then, but at the same time I feel that my presence was important. I was there. I made a mark. The Catholic Church I want to be part of should be based on love in action. It should be welcomed and encouraged to engage in global justice and the good of all people. Unfortunately, this is far from obvious right now, but today I made the opposite a little less obvious.

Jestem w tej chwili z siebie dumny. Uczestniczyłem dziś w dorocznym spotkaniu Caritas Szwecji. Złożyłem wniosek zatytułowany „Zaprośmy aktywistów klimatycznych do kościoła”. Został on przyjęty pozytywnie, miałem też okazję krótko opowiedzieć, dlaczego zaangażowanie w walkę o klimat powinno być naturalną częścią wiary katolickiej i że należy to bardziej uwidocznić.

Po spotkaniu ktoś podszedł do mnie i zapytał, czy mam na myśli również tych aktywistów od „ratowania terenów podmokłych”¹, które tak „terroryzują społeczeństwo”. Udało mi się odpowiedzieć z szacunkiem, ale stanowczo, stanąć w obronie tego, co uważałem za słuszne, a nawet uniknąć dalszej dyskusji. Potem poznałem kilka innych interesujących osób.

Niby nic wielkiego się zmieniło, ale jednocześnie czuję, że moja obecność była ważna. Byłem tam. Zaznaczyłem coś. Kościół katolicki do którego chcę należeć powinien opierać się na miłości w działaniu. Powinien wspierać zaangażowanie się w globalną sprawiedliwość i dobro wszystkich ludzi. Niestety, teraz nie jest to aż tak oczywiste, ale dziś udało mi się sprawić, że odwrotna sytuacja stanie się nieco mniej oczywista.

Jag känner mig stolt över mig själv just nu. Caritas är Katolska Kyrkans stöd- och biståndsorganisation, och idag deltog jag på Caritas Sveriges årsmöte. Jag hade skickat in en motion med titeln “Bjud in klimataktivister till kyrkan.” Den mottogs positivt, jag fick även tillfälle att prata en kort stund om varför klimatengagemang borde vara en självklar del av den katolska tron, och att detta behöver synliggöras mer.

Efter årsmötet kom någon fram till mig och ifrågasatte huruvida jag även menar de där “rädda våtmarkerna” som terroriserar samhället. Jag kunde svara respektfullt men bestämt, stå på mig för vad jag tyckte är rätt, och lyckades till och med undvika att fastna i någon längre debatt. Sedan träffade jag lite annat intressant folk.

Inget särkilt förändrades där och då, men samtidig känner jag att min närvaro var viktig. Jag var där. Jag markerade. Den Katolska Kyrkan jag vill kunna stå för ska grunda sig på kärlek i handling. Det ska vara välkommet och uppmuntrat att engagera sig för global rättvisa och alla folks bästa. Tyvärr är detta långt ifrån självklart just nu, men idag gjorde jag motsatsen lite mindre självklar.

Moloch and us

Hi, my name is Ludvig, and I am a full-time climate activist. Call me naive, but I wish all people worked together for the common good, and I hate the fact that we don’t. It’s a pattern that comes up again and again - tax evasion, overfishing, arms races, or the climate crisis. People, companies, and states do things that give them a temporary advantage, but the effects are something that everyone fears: collapsing welfare, starvation, and nuclear bombs. Nobody wants a world with these things, but still we build it. What makes it so? Is there some invisible force that urges us humans to act this way? And if so - can we say anything about the nature of this force?

Let’s start with a side note. In the Old Testament, the word “Moloch” (“Molech”) is mentioned about eight times. Moloch seems to be an idol connected to child sacrifice, and in art history there are images of Moloch as a human figure with a bull’s head. In front of it burns a fire, and it stretches out its arms to receive the children who are sacrificed to it.

Now back to that force which seems to make us sabotage our whole existence. If you give something a name, it is easier to talk about it, and it so happens that some people have used “Moloch” as the name for this force or tendency. Moloch proclaims:

“If you don’t cut down the rainforest, sell the ammunition, or build the AI drones, someone else will certainly do it. They will become more powerful than you, and threaten you. So hurry up and do it first!”

We might metaphorically say that those who follow this logic are sacrificing their children to Moloch. A central part of the image for me is that they (we) are also victims themselves - Moloch has power over us. You don’t have to believe in supernatural beings, it’s just that if such a powerful idol ruled the world, it might not be so different from the world we have, where a swedish C++ programmer has to choose between building weapons at SAAB, fueling the climate crisis at Volvo, or constructing surveillance society at Palantir. Society offers me few options that don’t involve building a more horrible world, especially if I expect a high salary and status.

I stand here wanting to refuse, and what’s more - I want to stop this. I see that all of these options are wrong. But my resistance is fragile, ridiculous, naive, and futile. Who do I think I am, that I should be able to stand in the way of big business and billionaires? Me and what army? The climate movement sometimes feels like a bunch of teenagers and pensioners just chanting in a square. I know we are much more than that, but so what? We feel helpless against the unimaginable military, economic, and media power of fossil capitalism. The climate movement, as far as I know, has no plan that guarantees success. I am afraid, so afraid, of Moloch above us, and Moloch within us.

Yet I feel that I must resist. Something in my soul whispers: “You know the truth. You must act on it.” Fighting my fear and my doubts, on the days that I dare, I put myself in conflict with Moloch, in conflict with those who ally themselves with Moloch and those who ride on Moloch’s back. Those who die from Moloch actually beg me to stop resisting, because they are afraid. They fear that it will only get worse if you fight back. And they are not wrong - that is how the logic of power works. But I feel disappointed. Sophie Scholl was executed for defying Nazism, Maximiliam Kolbe sacrificed his life for a fellow prisoner in Auschwitz. We revere these heroes in our stories, but in the same breath refuse to apply their courage to what’s right in front of us.

There is a silver lining, but you’re not going to like it. Moloch’s days are numbered, at least in the form of global fossil capitalism. For you see, the enormous complexity that our societies exhibit is made possible only by enormous amounts of energy, a one-time charge that we consume at an ever-increasing rate. Our fossil-dependent global consumer society only keeps spinning as long as it has gas in the tank, but long before the oil runs out completely, it becomes more expensive. Already at that point, everything might collapse, due to its own complexity, which cannot adapt when the only irreplaceable resource, energy, can no longer be obtained in the same quantities. The fall of the global consumer civilization will mean immense suffering. Back in the 1970s, the authors of the “Limits to Growth” report understood that finite resources are just that, finite, and began to ask questions about what might happen when they run out. They have continued to release decade-by-decade reports that further illuminate this frightening reality.

Can we prepare ourselves somehow, can we soften the blow? Can we build resilient societies that better cope with a future disaster? When we ask these questions, we may be missing part of the point. Because the catastrophe is already here. Families are already being destroyed in wars and natural disasters. Or people are slowly suffering from housing shortages and segregation. Maybe “solidarity” can be understood as crisis management of a global crisis, if we understand not to close our eyes to others. If you can see time in a broader way, if you can see that a disaster can unfold over 50 years. Here I am afraid of being misunderstood – I am not talking about every mishap on Earth in some universal supernatural way. No, I am referring to a concrete physical pattern: land and soil, dignity and livelihood are destroyed in the service of growth, and when the energy then runs out after populations have grown, there is scarcity and war for resources, in a world that is deteriorated, and no longer able to feed us as it once could.

What do I wish from you? That you would want to make the suffering of others your own. I don’t believe in memorizing every ongoing struggle, or competing to see who is the most “aware”. You can start opposing Moloch in your own office: try to dare not to come first. To get paid less. To help someone else, to get rejected. Then raise your eyes and ask how you can make your resistance more systemic, how you can cut a little closer to the roots of evil. I don’t dare say that “if we all work together we can succeed”. I don’t want to give false hope. I just know that resisting is the right thing to do, in the way one can, and rejoicing along the way, perhaps even seeng joy as a duty. I wish that for you and for myself.

And as an addition, if you’re still reading: Leviticus describes what a solution to the Moloch problem, if any, would have to look like. It says something along the lines of: “the man who sacrifices to Moloch shall be punished with death, the people of the land shall stone him. If the people look on and let him sacrifice to Moloch, God will destroy both that man and the people”. The language is macabre, but the message I interpret is that the only way to rein in Moloch is for us to keep an eye on each other. It is not enough for me to refrain from burning the oil. We all need to agree to refrain, and what’s more, forcibly police each other, lest someone breaks the agreement to get ahead. Is this at all possible on a global level? If you don’t believe it, I won’t blame you, but I see here the only real chance for the survival of civilization.

Moloch i my

Nazywam się Ludwik i jestem aktywistą na rzecz klimatu. Chciałbym żeby ludzie współpracowali dla dobra ogółu. Nienawidzę tego, że postępujemy inaczej. To powtarza się raz po raz – weźmy przykłady takie jak unikanie płacenia podatków, przełowienie, zbrojenia czy kryzys klimatyczny. Ludzie, firmy lub kraje robią rzeczy, które dają im tymczasową przewagę, ale skutki są czymś, czego wszyscy się boją: załamanie się systemu opieki społecznej, głód i bomby atomowe. Nikt nie chce świata z takimi rzeczami, ale sami go budujemy. Co sprawia, że tak się dzieje? Czy to jakaś niewidzialna siła? Jeśli tak – czy możemy cokolwiek powiedzieć o jej naturze?

W Starym Testamencie słowo „Moloch” pojawia się około ośmiu razy. Moloch wydaje się być bożkiem kojarzonym ze składaniem ofiar z dzieci, a w historii sztuki pojawiają się wizerunki Molocha jako postaci ludzkiej z głową byka. Przed nim płonie ogień, a on wyciąga swoje ogromne ramiona, by przyjąć dzieci składane mu w ofierze.

Wróćmy teraz do tej siły, która zdaje się nas niszczyć. Jeśli coś nazwiemy, łatwiej o tym mówić, więc niektórzy zaczeli używać słowa „Moloch” jako nazwy tej siły lub tendencji. Moloch oświadcza:

„Jeśli nie ograbisz puszczy, wykopiesz tego węgla, ani nie zbudujesz tych broni, ktoś inny z pewnością to zrobi. Staną się potężniejsi od ciebie i będą ci zagrażać. Więc pospiesz się i zrób to pierwszy!”.

Możemy pokusić się o stwierdzenie, że ci, którzy kierują się tą logiką, w przenośni poświęcają swoje dzieci Molochowi. Centralnym elementem tego obrazu jest dla mnie to, że oni (my) również jesteśmy ofiarami – Moloch ma nad nami władzę. Nie musisz wierzyć w istoty nadprzyrodzone, po prostu gdyby tak potężny idol rządził światem, ten świat mógłby nie różnić się tak bardzo od naszego, gdzie szwedzki programista C++ musi wybierać między budowaniem broni w SAAB, podsycaniem kryzysu klimatycznego w Volvo, albo tworzeniem społeczeństwa inwigilacji w Palantirze. Społeczeństwo oferuje mi niewiele opcji, które nie wiązałyby się z budowaniem jeszcze bardziej obrzydliwego świata, zwłaszcza jeśli oczekuję wysokich zarobków i statusu.

Nie chcę się do tego dokładać, co więcej – chcę to powstrzymać. Widzę że wszystkie te opcje są błędne. Ale mój opór jest kruchy, niedorzeczny, naiwny i głupi. Niby za kogo ja się uważam, że miałbym mieć coś do powiedzenia władcom tego świata? Ja i jaka armia? Ruch klimatyczny czasami przypomina grupę nastolatków i emerytów skandujących na placu. Wiem, że jesteśmy czymś o wiele większym, ale co z tego? Jesteśmy bezradni wobec niewyobrażalnej militarnej, ekonomicznej i medialnej potęgi globalnej gospodarki. Ruch klimatyczny, o ile wiem, nie ma planu gwarantującego sukces. Boję się, bardzo się boję Molocha nad nami i Molocha w nas.

A jednak czuję, że muszę się sprzeciwić. Coś w mojej duszy szepcze: „Znasz prawdę. Musisz działać zgodnie z nią.” Walcząc ze strachem i wątpliwościami, w dni, kiedy się odważę, wchodzę w konflikt z Molochem, w konflikt z tymi, którzy sprzymierzają się z Molochem i z tymi, którzy jadą na jego grzbiecie. Ci, którzy giną z powodu Molocha, proszą mnie, żebym przestał się sprzeciwiać, bo się boją. Boją się, że będzie tylko gorzej, jeśli się postawię. I nie mylą się – tak działa logika przemocy. Ale czuję się rozczarowany. W niemczech Sophie Scholl została stracona za sprzeciwienie się nazizmowi, Maksymilian Kolbe poświęcił życie za współwięźnia w Auschwitz. Czcimy tych bohaterów, a jednocześnie kompletnie lekceważymy ich przykład w dniu dzisiejszym.

Moloch och vi

Hej, jag heter Ludvig, och jag är klimataktivist på heltid. Kalla mig naiv, men jag önskar att alla människor samarbetade för det gemensamma bästa, och avskyr faktumet att vi inte gör det. Det är ett mönster som återkommer gång på gång - ta exempel som skattefusk, överfiske, vapenrustning, eller klimatkris. Människor, företag, eller länder gör sånt som ger dem ett tillfälligt försprång, men effekterna blir något annat som alla fruktar: kollapsande välfärd, svält, och atombomber. Ingen vill ha en värld med dessa saker, men likt förbannat bygger vi den. Vad gör att det blir så? Är det någon osynlig kraft som manar oss människor att agera på detta vis? Och om så - kan vi säga något om den här kraftens natur?

Ett sidospår: I det gamla testamentet nämns ordet “Moloch” omkring åtta gånger. Moloch verkar vara en avgud kopplad till barnaoffer, och i konsthistorien förekommer bilder av Moloch som en mänsklig gestalt med tjurhuvud. Framför den brinner en eld, och den sträcker ut sina väldiga armar för att ta emot barnen som offras till den.

Nu tillbaka till den här kraften, som verkar göra att vi förstör för oss själva. Ger man något ett namn är det enklare att prata om det, och vissa har använt just “Moloch” som namn för den här kraften eller tendensen. Moloch förkunnar:

“Om inte du hugger ner regnskogen, säljer ammunitionen, eller bygger AI-drönarna, så kommer någon annan med säkerhet att göra det. De kommer bli mäktigare än dig, och hota dig. Skynda därför att göra det först!”

Vi kan leka med tanken att de som följer den här logiken bildligt talat offrar sina barn till Moloch. En central del av bilden för mig är att de (vi) också själva är offer - Moloch har makt över oss. Man behöver inte tro på övernaturliga varelser, det är bara det att om en sådan mäktig avgud styrde världen, så vore den kanske inte så annorlunda från den värld vi har, där en C++-programmerare måste välja på att bygga vapen på SAAB, elda på klimatkrisen hos Volvo, eller skapa övervakningssamhället på Palantir. Samhället erbjuder mig få alternativ som inte går ut på att bygga en hemskare värld, allra särskilt om jag förväntar mig hög lön och status.

Här står jag och vill vägra, och vad mer - jag vill stoppa det här. Jag ser att alla dessa alternativ är fel. Men mitt motstånd är bräckligt, löjligt, naivt, och fånigt. Vem tror jag att jag är, som ska kunna rå på storföretagen och miljardärerna? Jag och vilken armé? Klimatrörelsen känns ibland som en drös tonåringar och pensionärer som bara skanderar på torg. Jag vet att vi är mycket mer än så, men än sen då? Mot fossilkapitalismems ofattbara militära, ekonomiska, och mediala makt känns vi hjälplösa. Klimatrörelsen har, mig veterligen, ingen plan som garanterar framgång. Jag är rädd, så rädd, för Moloch över oss, och Moloch i oss.

Ändå känner jag att jag måste motsätta mig. Något i själen viskar: “Du vet sanningen. Du måste agera på den.” Kämpandes med min rädsla och mina tvivel sätter jag mig, de dagar jag vågar, i konflikt med Moloch, i konflikt med de som lierar sig med Moloch och de som rider på Molochs rygg. De som dör av Moloch ber mig att sluta motsätta mig, för de är rädda. De fruktar att det bara blir värre om man kämpar emot. Och de har inte fel - så fungerar maktens logik. Men jag känner besvikelse. Sophie Scholl avrättades för att ha trotsat nazismen, Maximiliam Kolbe offrade sitt liv för en medfånge i Auschwitz. Vi vördar dessa hjältar i våra berättelser, men vägrar i samma andetag att applicera deras mod på dagen framför oss.

Det finns en uppsving, men den är allt annat än glädjande. Molochs dagar är räknade, i varje fall i formen av global fossilkapitalism. För den enorma komplexitet som våra samhällen uppvisar, möjliggörs enbart av enorma mängder energi, en engångsladdning under jorden som vi förbrukar i allt snabbare takt. Vårt fossilberoende globala konsumptionssamhälle fortsätter bara snurra så länge det har bensin i tanken, men långt innan oljan sinar helt, så blir den dyrare. Redan då kan allting rasa, på grund av sin egen komplexitet, som inte kan anpassa sig när den enda oersättliga resursen, energi, inte längre kan fås i samma mängder. Konsumptionscivilisationens fall kommer innebära oerhört lidande. Redan på 70-talet förstod författarna till rapporten “Limits to Growth” att ändliga resurser är just det, ändliga, och började ställa frågor om hur det kan komma att set ut när de sinar. De har för övrigt fortsatt släppa dekadala rapporter som vidare belyser denna skrämmande verklighet.

Kan vi förbereda oss, kan vi lindra smällen? Bygga resilienta samhällen som bättre klarar en framtida katastrof? När vi ställer dessa frågor så kanske vi missar en del av poängen. För katastrofen är redan här. Redan förgörs familjer i krig och naturkatastrofer. Eller folk lider långsamt i bostadsbrist och segregation. Solidaritet är kanske inget annat än krishantering av en global kris, om du förstår att inte stänga ögonen för “de andra”. Om du kan se tid på ett bredare sätt, om du kan se att en katastrof kan utspela sig över 50 år. Här är jag rädd att bli missförstådd – jag pratar inte om varje missöde på jorden i någon universell övernaturlig vända. Nej, jag syftar på ett konkret naturvetenskapligt mönster: land och jord, värdighet och försörjning förstörs i tillväxtens tjänst, och när energin sedan sinar efter att populationer växt till blir det brist och krig om resurser, i en värld som är försämrad, och inte längre i stånd att föda oss som den en gång kunde.

Vad önskar jag mig av dig? Att du vill göra andras lidande till ditt lidande. Jag tycker inte det handlar om att memorera varje kamp, eller tävla i vem som är medvetnast. Du kan motsätta dig Moloch på ditt kontor, börja med något konkret. Försök våga att inte komma först. Att få sämre lön. Hjälp någon annan, bli ratad. Höj sedan blicken och fråga hur du kan göra ditt motstånd mer systematiskt, hur du kan hugga lite närmare ondskans rötter. Jag vågar inte säga att “om vi alla samarbetar så kan vi lyckas”. Jag vill inte ge falskt hopp. Jag bara vet att det rätta är att motsätta sig, på det sätt en kan, och glädja sig på vägen, kanske till och med se glädje som en plikt. Det önskar jag dig och mig själv.

Och som ett tillägg, om du än orkar läsa: Tredje mosebok pekar på hur en lösning på Moloch-problematiken, om någon, skulle behöva se ut. Det står ungefär: “den man som offrar åt Moloch ska straffas med döden, folket i landet ska stena honom. Om folket ser mellan fingrarna och låter honom offra till Moloch, så kommer Gud förgöra både den mannen och folket”. Språket är makabert, men budskapet jag läser är att det enda sättet att tygla Moloch är att vi håller koll på varandra. Det räcker inte med att jag avstår från att bränna oljan. Vi behöver enas om att avstå allesammans, och utöver det stå fast mot den som vill bryta överenskommelsen. Är detta då möjligt på global nivå? Om du inte tror det så ska jag inte klandra dig, men jag ser här den enda riktiga chansen för civilisationens överlevnad.