Bokrapport: “Hopeful Pessimism” (Mara van der Lugt)

Vad är hopp? Är det tron på en bättre framtid? Jag är glad att ha läst boken “Hopeful Pessimism” av Mara van der Lugt. Det är en ny bok, utgiven 2025, och den har hjälpt mig att bättre förstå min pessimism, mitt hopp och vad som verkligen driver mig.

Pessimism inte borde vara något att skämmas för. Även om vi ofta uppfattar det så, behöver det inte vara ett tecken på resignation och kan till och med vara resultatet av ärlighet och mod. Och det behöver inte leda till passivitet. För det finns en sorts pessimism sporrar till handling. Och det finns ett sorts hopp som kan överleva i förtvivlans mörkaste djup.

Den här bokrapporten är lång, men boken var mycket viktig för mig. I den första delen presenterar jag författarens analys av begrepp som hopp och optimism. I den andra delen utforskar jag vad dessa leder till.

Del I: Grunderna

Här försöker jag sammanfatta den tankegång som resonerade med mig i den här boken. Den centrala frågan är: “Om jag är övertygad om en framtid som blir sämre snarare än bättre, betyder det att jag inte har något hopp, och att jag ger efter för fatalism?”

Vad är optimism/pessimism?

Enligt författaren är orden “pessimism” och “optimism” relaterade till framtiden. Vi tänker oftast på en glädjefylld förväntan om ytterligare framgång, bättre förhållanden, eller, i det senare fallet, en sorglig förberedelse för förlust eller misslyckande. Det kan också hänvisa till ett allmänt förhållningssätt till en situation: om vi fokuserar på de positiva eller negativa aspekterna. begreppen myntades först på 1700-talet och hade ursprungligen en annan betydelse – de hänvisade till en filosofisk och teologisk tro på huruvida den skapade världen i slutändan är god eller ond, och vad detta i sin tur säger om Skaparen.

Vi förknippar optimism med glädje och motivation, medan optimism med sorg och apati. Dessa associationer kan dock vara missvisande. Albert Camus, en stor pessimist, var full av motivation och engagerad i politik. Omvänt kan man ju vara övertygad att framtiden kommer att bli bättre, samtidigt som man fokuserar på det man fortfarande saknar (“Jag fick en löneförhöjning, men min granne fick en större”). Vi drar slutsatsen att många dispositioner är möjliga, inte bara två alternativ.

Vad är hopp/förtvivlan?

Vi kan förstå hopp som en förväntan på något gott, i vetskapen att detta goda inte är garanterat, men ändå är möjligt: “Jag hoppas på en löneförhöjning i år.” Det vi förväntar oss måste vara “gott” – att säga “Jag hoppas att jag snubblar i trappan” är meningslöst. Det måste också vara möjligt i någon mening – att säga “Jag hoppas flyga upp mot skyn som en fågel om fem sekunder” är också meningslöst.

Förtvivlan är “en känsla av hjälplöshet orsakad av tvivel eller olycka.” Förtvivlan kan verka som motsatsen till hopp, för när vi förlorar hoppet och “tvivlar” kan förtvivlan sätta in. Låt oss dock notera att förtvivlan framför allt är en känsla. Ingenting hindrar mig från att känna mig förtvivlad och fortfarande kämpa för något jag fortfarande tror på. Förtvivlan och hopp kan samexistera i vissa situationer.

Är hopp något gott?

Inte nödvändigtvis! Författaren påminner oss om att hopp i stoicismens tradition uppfattas som en sorts begär, och är därför inte helt oproblematiskt. Den grekiske generalen och historikern Thukydides betraktade hopp som en “tvåsidig känsla”: å ena sidan motiverar hoppet oss att agera, men å andra sidan kan det vara ödesdigert om det inte tyglas. Särskilt när det gäller militära ansträngningar insåg han att “hopp inte är en strategi”. Ett annat villkor är om det vi hoppas på verkligen är gott. En mördare hoppas också på framgång, men detta hopp leder honom till en dålig handling.

Naturligtvis är hopp också en mycket bra sak. Tack vare hopp har många människor uppnått fantastiska prestationer eller övervunnit svåra situationer. Jag skulle vilja tillägga att hopp är något vi delar: genom att lyfta varandras humör finner vi verkligen mer styrka inom oss själva än vad som annars vore möjligt.

Kravet på optimism och dess kostnad

Det finns en tendens att generellt gynna optimism och hopp. Från köksbordssamtal till medieintervjuer, politiska tal och till och med mina egna bloggar kan man känna en genomgripande förväntan att vara optimistisk, att erbjuda hopp och att avsluta på en positiv ton. Detta är en förväntning vi skapar och känner av eftersom vi vill bli omtyckta. Vi förstår undermedvetet att andra tycker om att höra goda nyheter, och att deras känslor också kommer färga deras uppfattning av oss som personer. Det sägs också om t.ex. media att vi inte vill lämna människor med ett hopplöst budskap, eftersom deta skulle leda till apati, kapitulation och fatalism.

Detta typiska tillvägagångssätt kan dock vara brutalt. Om någon berättar att de förlorat en familjemedlem skulle vi ju inte svara “Ryck upp dig, det kommer bli bra!”. Forskare och aktivister förväntas förmedla hopp samtidigt som de informerar om verkligheten med en allt varmare jord. Detta krav lägger ytterligare en börda på deras axlar. Man bör ha i åtanke att det inte är någon liten bedrift att bli en akademisk expert på jordsystemet. Att ärligt ha bemött vidden av förstörelsen av jorden är också ett emotionellt trauma. Kravet om hopp och optimism är till slut också förrädiskt, i den mån det lämnar mottagarna med inställningen att “allt kommer att lösas ändå, så jag behöver inte engagera mig.”

Hopp i en hopplös situation

Våra vanor kring hopp tjänar oss i den verklighet vi känner till, men de kan leda oss vilse i nya situationer. Författaren lyfter fram några historiska exempel på människor i hopplösa situationer för att diversifiera begreppet “hopp”.

Kråkstammen

Kråkstammens hövding, Alaxchíia Ahú, vars namn betyder “många prestationer”, ledde sin stam genom ett period av kulturell upplösning. För det amerikanska ursprungsbefolkningen representerade invasionen av vita människor på 1800-talet något mer än ett förlorat krig eller en naturkatastrof. Det representerade en förlust av deras kollektiva förmåga att förstå sin omgivning. För dem var det levnadssätt de känt till i generationer den enda tänkbara verkligheten. Meningen med deras liv var relaterad till rytmerna i det land de bebodde, till viltets migration och till strider med andra stammar. Om de vita människorna hade dödat alla bufflar och drivit deras stam från sitt land, vad var då livet egentligen? Hur skulle de kunna finna mening?

Alaxchíia Ahú ledde sitt folk mot någon sorts fortlevnad i en helt främmande verklighet. Driven av en profetisk vision från sin ungdom var han övertygad om att inkräktarna skulle förstöra deras värld, men om de försökte söka dialog och förståelse skulle de på något sätt överleva. Denna ledare hade hopp, men han visste inte vad han kunde hoppas på. Det var inte hopp om en bättre framtid eller någon form av seger. Han måste ha känt ofattbar förtvivlan gång på gång när han såg världen omkring sig monteras ner. Han föll inte i passivitet; han hade hopp, men hans hopp var inte naivt, inte konkret – jag skulle säga att det kanske liknade tro.

Warszawagettot

Ett annat exempel: i Warszawagettot hade människor av judisk härkomst ingen chans mot ett samhälle som var fast beslutet att döda dem. På ena sidan stod tyskarnas väpnade styrkor, och i gettot stod de fattiga, svältande människorna som väntade på deportation till ett koncentrationsläger. Ändå organiserade även dessa människor uppror. Hoppades de på seger? Författaren, som läser befälhavarnas dagböcker, bekräftar att de var fullt medvetna om att de inte skulle kunna besegra sin förtryckare, att de inte hade någon chans. Ändå drevs de av ett visst hopp – hoppet om att ha gjort motstånd över huvud taget. Detta hopp skiljer sig från hopp som vi oftast förstår det. Det handlade inte om att uppnå materiell framgång, utan snarare om att bevara sin värdighet genom väpnat motstånd.

Dessa exempel kan inte appliceras identiskt till våra liv idag, men de bör tjäna som tankeställare. Vilka aspekter av dessa exempel kan du tillämpa på dagens värld?

Del II: Det finns en “hoppfull pessimism”

Efter att ha fördjupat vår förståelse av begrepp som optimism och förtvivlan och undersökt exempel från historien, kan vi acceptera att pessimism inte utesluter hopp, och att hopp tar sig olika former som kan vara lämpliga för olika situationer. Därför bör någon som ser en dyster framtid inte omedelbart uppmanas att ändra sin attityd “återvända till hoppet!” En pessimistisk attityd kan vara uppfriskande ärlig, och i motsats till vad det ser ut som kan den bära på ett sant hopp, mer lämpligt för situationen än hoppet i “påtvingad optimism”. Författaren citerar olika exempel på tänkare och historiska personer som har behandlat samma ämne på sina egna sätt:

Cornel West

Den amerikanske teologen och filosofen Cornel West varnade artigt men bestämt när han stöttade den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama 2008:

“Det är oklart om vi kommer att klara oss. Jag är inte alls en optimist. Broder Barack Obama säger att han vågar hoppas. Jag säger: Nå, vilket pris är du villig att betala?”

Budskapet om “hopp” säljer bra inom politiken, men det kan också stanna där; det kan vara en populistiskt omslag till maktspel.

Viktor Frankl

I sin bok “Människans sökande efter mening” skriver Viktor Frankl, en psykiatriker som överlevde Auschwitz, också om hopp. Han beskriver olika fångars öde, av vilka många omkom eftersom de “inte hade något hopp”. Men när författaren tittar på hans beskrivningar drar hon slutsatsen de som drabbades var de som fäste sig vid för höga förhoppningar, till exempel genom att övertyga sig själva om att de säkert skulle återvända hem till jul, och när det datumet passerade var de förkrossade. De hade hopp, men detta hopp var beroende av positiva fakta som de förväntade sig. När dessa fakta inte kommer, vad kan en då göra för att rädda ett sådant hopp? Om man tillämpar detta på dagens värld, kommenterar författaren att många människor letar efter nya fakta för att på något sätt upprätthålla sitt hopp. Därför uppmanar vissa att tidningar borde rapportera mer goda nyheter, positivt innehåll, för att ge människor hopp.

Václav Havel

År 1985 frågades den tjeckiske författaren och aktivisten Václav Havel om han såg “något strimla av hopp i 1980-talet”. Han tänkte noga innan han svarade. Tjeckoslovakien var under totalitärt styre vid den tiden, och han hade just släppts från fängelset efter ett fyraårigt straff för sin politiska aktivism. Han ville klargöra vad han menade när han talade om “hopp”, och presenterade två typer: Hopp som “ett tillstånd i världen”, inriktat på händelsernas gång och observation av fakta, och hopp som ett “sinnestillstånd”, grundat i den inre övertygelsen att “vissa saker är meningsfulla, oavsett vad som händer”. När Havel talade om hopp hade han det senare i åtanke: “Hopp är inte att göra prognoser. Det är en andens orientering, en hjärtats orientering, som transcenderar den materialla världen, förankrat någonstans bortom den.” Det bör inte bero av positiva tecken i världen. Han fortsatte:

“Hopp, i en djup och meningsfull bemärkelse, är inte glädje över att saker och ting går bra, inte heller investeringar i företag som är ämnade för stor framgång, utan snarare förmågan att åta sig något för att det är gott, inte för att det har en god prognos för framgång. Ju mer hopplös situationen i vilken vi demonstrerar hopp, desto djupare är vårt hopp. Hopp är verkligen inte detsamma som optimism. Det är inte övertygelsen om att allt kommer att gå bra, utan vissheten om att något är meningsfullt, oavsett hur det slutar.”

Blått hopp

Baserat på dessa och andra exempel formulerar författaren idén om “blått hopp”, till skillnad från “grönt hopp”, som enbart bygger på observation av fakta. Blått hopp, å andra sidan, finner värde i beslutsamhet, oberoende av resultatet.

Framtidens öppenhet

“Blått hopp” utmärker sig också genom sitt erkännande av en öppen framtid, fundamentalt osäker – i själva verket vet vi inte hur den kommer att se ut. Vi kan vara övertygade om olika saker vid olika tidpunkter, men i verkligheten vet vi inte. Låt oss minnas Alaxchíi Ahús hopp – starkt, ihållande, men också obestämt. Det var ett hopp om något, utan att veta vad, men det stannade ändå kvar hos honom när alla normala sätt att uppfatta världen hade försvunnit. Blått hopp kännetecknas av att det inte fokuserar på chanserna att lyckas med en given strävan, utan huruvida det är värt ansträngningen.

Rowan Williams

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, sa en gång till unga miljöaktivister:

”Du kommer kanske inte lyckas stoppa klimatkatastrofen. Vad du kan göra är att leva mer sanningsenligt och ärligt idag. Och det intressanta är att om du lever sanningsenligt och ärligt idag, kommer du förmodligen att göra ett bättre jobb med att stoppa klimatkatastrofen. Med andra ord, om du bara ser på detta som ett praktiskt problem som ska lösas, kan du överväldigas av frustration, besvikelse, till och med förtvivlan. Om du ser på det som något som flödar naturligt från dina ansträngningar att leva uppriktigt i ljuset av sanning och verklighet – vem vet vad som kan vara möjligt?”

Slutsats

Kort sagt: låt mig vara en pessimist. Jag kommer inte att förlora hoppet, jag kommer inte att falla i passivitet, eftersom mitt hopp vilar på en annan grund. Med vetskapen om att jag inte kan räkna med framgång känner jag ett ansvar att ändå försöka. Jag hoppas att jag kommer att göra mitt bästa. Att jag kommer att göra det som är rätt hela vägen, i de situationer livet sätter mig i. Jag ber till Gud om ett sådant hopp. Och alla kan odla ett sådant hopp, hopp som en förvärvad egenskap.

Detta är just den typen av hopp som behövs inte bara av individer utan av samhället som helhet, för i tider av sinande resurser kommer vi att vilja låsa in oss i våra slott och inte bry oss ett dugg om alla andra. Det som händer i världspolitiken just nu påvisar detta. Vi kan inte längre hoppas på att hålla planeten lika bördig, stabil och säker som den har varit genom civilisationens historia. Istället kan vi alltid hoppas på att inte ytterligare förvärra saken och hoppas på att möta katastroferna i en anda av solidaritet och stöd, snarare än barbari. Men vi har bara detta hopp om vi kämpar för det. Det är därför jag utövar klimataktivism.