Bokrapport: Practicing Social Ecology - from Bookchin to Rojava and Beyond (Eleanor Finley)
En bok till! Jag har blivit stammis på mina lokala bibliotek, de fortsätter att överraska mig med underbara gåvor. Just den här hittade jag på Solidaritshuset på Södermalm, en plats där flera människorättsorganisationer arbetar, bland annat med anknytning till Sydamerika. Jag var där med en vän på en Peruansk matfestival.
I somras frågade en Miljöpartist mig “hur skulle du vilja organisera samhället?”. Jag tolkade det som att han tyckte att det vi har, parlamentär demokrati, är det bästa möjliga. Tja, kanske finns några skisser på svar i den här boken. Murray Bookchin definierade visst “social ekologi” som “övertygelsen att nästan alla våra pågående ekologiska problem härstammar från djuprotade sociala problem.” Han står för en vision om att göra sig av med alla hierarkier och dominansstrukturer. Vad som är tydligt är att det nuvarande systemet inte klarar av att hantera större strukturella problem. Små reformer, visst, men inte mer än så.
Hur som helst är boken inte en djupstudie i Bookchin. Den tar avstamp i honom, men författaren gör en exkursion bland traditioner, alternativa system, och pågående kamper idag där människor organiserar sig på alternativa sätt, gör motstånd, skyddar sina gemenskaper, och samtidigt växer i medskapande. Jag vill uppmärksamma några koncept och insikter som stannade med mig.
Förarbetet för direktdemokrati
Jag önskar att fler människor tog en aktiv roll i att forma framtiden för sina samhällen. Samtidigt är det nog så att vi ofta saknar färdigheter för det. Om man ska samsas och ta beslut tillsammans, då krävs faktiskt ett mått av mogenhet. Man måste kunna kompromissa, försöka se saker från andras perspektiv, vara flexibel nog att anpassa sig till andra sätt att arbeta. Man måste också till exempel förmå att känna efter vad man själv behöver, och ha modet och förmågan att yttra det. Man behöver kunna se andras bidrag. Bygga relationer. Och säkert mycket mer.
För ett halvår sedan var jag med och försökte anordna en bottom-up folkomröstning i Sverige. Vi ville använda direktdemokrati och då testade vi det helt enkelt. “Kom! Låt oss göra ett medborgarråd direkt!””
Jag tycke inte det gick så bra. Svenskarna hade svårt att ta till sig idén om att själva skapa demokrati. Och jag återfinner denna erfarenhet i kapitlet “Laying the groundwork”, som uttrycker att det krävs mycket förarbete för att kunna ha direktdemokratiska samhällen. Mogenheten att delta måste tränas. Människor behöver också emotionellt läkande. Jag tänker att vi få som gör motstånd inte har resurserna att lansera nationella utbildningskapmanjer, men desto mer då, hur kan vi mogna och utvecklas på mindre skala, i studiegrupper om ett dussin eller så? Boken pekar på många sådana exempel, affinitetsgrupper som mötts ansikte mot ansikte varje vecka i åratal, studerat tillsammans, och hjälpt varandra rekonstruera en politisk förståelse av sin omvärld och definiera sin roll i den.
Kurdistan är centralt i berättelsen. Kurderna lever och organiserar sig trots att deras land har blivit uppstyckat mellan andra länder, trots att Turkiet fortsätter förfölja dem och förgripa sig på dem. Sättet de organiserar sig på, utan en central nationalstat, visar sig fascinernade. Det handlar om autonom och decentraliserad organisering. Det handlar mycket om kvinnors rättigheter. Jag förstår det som att Öcalan sitter i fängelse i Turkiet men pluggar jättemycket och står för att hitta litteratur och teorier som kan hjälpa skapa en vision för mycket av detta.
Heval och Tekmil
Begreppet “Hevaltî” är viktigt. “Heval” betyder “vän” eller “kamrat”, men det är i en kontext av livslång dedikation till självutveckling och relationsbyggande, som centralt för själva revolutionen/motståndskampen. Relationerna och “approachen” till det hela, självdispositionen, är viktigare än regler och procedurer. Jag har ofta frågat mig “vem är andra klimataktivister för mig?” Är vi alla vänner? Eller kollegor? Jag tror att vi kan vara både det ena och det andra, men i sin essens handlar det om något annat, som verkar uttryckas i ordet “Heval”. Relationen mellan aktivister är en relation där vi ömsesidigt ser att vi vill bli personer och grupper som kan göra något gott för världen. Det är inte att likställa med vänskap, även om dessa två ofta samexisterar.
Vad det då är vi behöver göra tillsammans för att växa i mogenhet är inte självklart. Jag tycker vi i Sverige är kraftigt berövade gemensam bildning. Men det finns sammanhang där det görs - Scouterna är nog något på vägen. För mig har det skett inom katolska kyrkans pedagogik. Och aktivistgrupper jag är med i också, även om vi ibland tappar bollen där, vi lägger allt krut på att genomföra aktioner, och kanske för lite på att inbördes utvecklas som människor och grupper. Eller, det sker absolut också, men det borde vara ett mer medvetet arbete enligt mig.
“Tekmil” betyder självkritik och är en annan teknik för personutveckling inom den Kurdiska motståndsrörelsen. En grupp samlas i en cirkel och varje deltagare börjar med att själv utvärdera sitt arbete. Då får man chansen att själv erkänna misstag eller snedsteg, eller vad som kunde varit bättre. Först därefter får andra medlemmar i gruppen uttrycka sig och utvärdera andras arbete. Men deltagare i “Tekmil” får inte uttrycka sig om en persons karaktär, utan måste hålla sig till att prata om konkreta beteenden eller händelser, vad som saknades, vad de hade behövs skulle gjorts istället.
Wall Street, Barcelona, Zapatistas, Nordamerikansk urbefolkning…
Jag blir förbannad när jag tänker på skolan. Närmare bestämt historie- och samhällsundervisningen. Det är ju så mycket som tystas. I urvalet av vad som visas oss och vad som lämnas åt sidan prioriterar Svenska staten sådant som stärker den, inte sådant som skulle stärka människor i deras potential för medbestämmande. Sedan kritiserar vi när Putin gör det, men jag undrar hur mycket det är vi går omkring och inte vet att vi inte vet.
Den här boken gav i alla fall en inblick i Occupy Wall Street rörelsen i USA, där männisor kom nära att motsätta sig det avgudadyrkande systemet som prioriterar pengaansamling framför allt annat. Municipalismrörelsen i Barcelona, där människor lärt sig ta gemensamma beslut på kvartersnivå och kämpa mot polis och stat för att bevara samhällsviktiga platser som ekokollektiver “Can Masdeu”. Om Zapatisterna i Mexiko som organiserar sig och kämpar mot en korrupt stat. Om urbefolkningar i USA och deras tidlösa praktiker för att långsiktigt värna landet.
Och det handlar inte om att alla de här “underdogs” är helgon eller alltid helt rättfärdiga. Boken använder personliga intervjuer, författarens erfarenhet, liksom publicerad litteratur för att teckna en mångsidig bild av olika rörelser, var saker har funkat, hur det också gått fel, ja hur olika personer och grupper ser på vad som ens är rätt eller fel. Men det handlar om öppenheten för att det går att göra något annat, något annat än det dominerande systemet. Öppenheten för att vi människor kan samarbeta och påverka förutsättningarna för våra liv. Den moderna världen vill ta denna öppenhet ifrån oss, få oss att sluta oss i en konsumentförståelse av oss själva. Det är förståeligt - öppna människor är obekväma för dem som redan sitter på makt. Så jag är glad att ha läst en bok som hjälper mig återerövra en gnutta av denna öppenhet, och hoppas att ni som läst det här känner er inspirerade också.