At work in the ruins (Dougald Hine)
Går det fortfarande att prata om klimatkrisen? Alltså leder det någonvart?
I boken “At work in the ruins” har Dougald Hine har satt ord på många svåra frågor jag burit på ett tag. Han beskriver den emotionella resan från att man inser att klimatkrisen är illa:
Somewhere after that first oh-fuck moment, when you’ve made all the changes you can think of, there comes the realisation that it might not be enough: you could turn your life into a checklist of things to do to stop climate change, you could go on every demonstration and throw yourself into every direct action, and climate change might just roll on over you and everyone you know.
Vid åsynen av ett hot är det naturligt att göra allt en kan för att avvärja det. Jag har gått den vägen själv - koldioxidkalkylatorer, livvstilsförändringar, försök att övertala mina vänner och familj, försök att få jobbet att anta nya policyer. Demonstrationer, brev till politiker, insändare, och blockader. Politisk organisering. Och ändå… det finns så mycket som gör klimatförändringarna till ett problem utan lösning. Insikten om hur lätt det är för de mäktiga att tvinga bort mig om jag faktiskt ens skulle spela roll för dem. Insikten om skalan på militär, medial, och finansiell makt, och att all denna bara vill extrahera mer…
When you hit this treshold, it’s not like you rush out and buy an SUV, but the manic edge of that first phase gives way to a deeper acquaintance with the fragility of the situation. You no longer base your actions on a secret deal with the universe, that if you do all the things then it will be OK. It won’t be OK, it never was and never could have been. But maybe we can live like this.
Jag är på detta “treshold” just nu, där jag inser att även om jag gör allt jag kan så kan det bli så att det inte räcker på långa vägar. Men har jag lämnat min “secret deal with the universe”? Eller bär jag fortfarande på en sådan övertygelse i bakhuvudet? En blind tro. En övertygan om att jag förtjänar något. Framtiden jag blev utlovad.
Hine slår samtidigt lite hål på de mest apokalyptiska visionerna jag bär på. Han gör ett beundransvärt emotionellt arbete i att inte avvisa klimatkrisens katastrofala följder, men att inte heller förblindas av dem. Han sätter lite saker i perspektiv. I ett kapitel berättar han om en journalist han pratade med. Efter att Heine hade beskrivit att medelsvenssons livsstil inte är hållbar inom planetens gränser, så var journalistes fråga “Så hur många människor kommer finnas kvar i den här framtiden du pratar om? 100 000? En miljon?” Hine påpekar det orimliga mentala hoppet - från “sätter vi lever kommer behöva förändras” till “99,99% av populationen mister livet”.
Han pratar också om “utvalt trauma”, när en person som upplevt en traumatiserande händelse börjar bygga sin identitet runt traumat, som följd av att inte ha kunnat hantera det på annat sätt. Jag kan se hur det skulle applicera på mig själv och klimatkrisen. Det känns både blottande och bekräftande att få det beskrivet på det sättet. Han skriver om moderniteten, och om djupare kulturella rötter till varför vi hamnat här. Han skriver om att vi förvätnar oss för mycket av vetenskapen, att vi felaktigt placerar den som en ledstjärna men den är faktiskt inte skapt för att vara det, alltid krävs det omdöme och ansvar.
Han skriver mycket om att ge upp. Men inte som i “ge upp allt hoppet”, utan att överlämna sig till mysteriet, till att vi inte vet hur det här kommer spela ut. Han skriver mycket om vår relation till döden. Att vår kultur paralyserat förnekar den, vilket kanske är roten till många av dess perversa aspekter, men att döden är en naturlig del av vårt liv, att vi bör förlika oss med den, återigen söka sätt att “dö rätt”. Slutligen uppmuntrar han oss att fråga “Vilket arbete är värt att åta sig, i en värld som kollapsar?”
Vad tycker du?