“Jobs bok”

I landet Us fanns en man som hette Job. Det var en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont.

Så börjar Jobs bok, en bibeltext full av känslor, paradoxer och långa tal. Den är en reflektion över det onda som de rättfärdiga upplever. Är lidande ett straff för synd? Om inte, är det en konsekvens av våra handlingar?

Jag passerar en hemlös och en del av mig tänker: “Vilken tur att det där inte skulle kunna hända mig.” Det är en betryggande lögn jag intalar mig. I verkligheten kan det hända vem som helst! Livet bjuder oss ibland att möta vår egen maktlöshet och dödlighet. Oviljan att följa denna sanning ger upphov till ändlösa tankegångar och en massa meningslös ansträngning. Trots hans rättfärdighet, påträffar Job stort lidande, och det överväldigar honom. Job förstår inte vad som händer. Han börjar allvarligt ifrågasätta sin bild av verkligheten, såväl som sin bild av Gud.

Job har tre vänner: Elifas, Bildad och Sofar. De kommer när de hör talas om Jobs lidande och sitter tysta med honom länge, “för de vet att hans smärta är stor.” Men när Job äntligen uttrycker sitt lidande, då kan de inte hålla sig: “Åh, du måste ha syndat, annars skulle Gud inte ha straffat dig så här. Erkänn det!” – ungefär så håller de på, från kapitel 4 till 31 (!).

Job verkar för mig vara en nagel i ögat på sitt samhälle. Hans öde krossar tanken att allt kommer att bli bra om vi bara försöker. Det krossar löftet om en vacker framtid. Elifas, Bildad och Sofar klarar inte av detta, de öser ur sig en lång ström av desperata förklaringar.

Medan jag läste kände jag samhörighet med Job. Även jag uttrycker ju bräckligheten i vårt sätt att leva. Det finns inte tillräckligt med fossila bränslen på jorden för att driva samhällenas eviga tillväxt. Inte heller finns det tillräckligt med metaller för att ersätta all denna energi med “grön energi”. Följaktligen närmar sig slutet på civilisationen i det tillstånd vi känner till den. Detta har skrämt mig, tvingat mig att agera; ingenting verkar viktigare för mig.

Vad borde en rättfärdig man göra? Job vet inte. Efter Elifas, Bildads och Sofars argument talar Elihu, den yngre mannen, igen. Till skillnad från de andra har Job inget svar på hans ord.

Herren “talar slutligen till Job mitt i stormen”. Herrens uttalande är helt annorlunda än allt som tidigare sagts. Medan de föregående talarna resonerar, riktar Herren uppmärksamheten mot det som är. “Var var du när jag grundade jorden? Säg mig, om du kan?” I fyra långa kapitel återger Gud för Job mångfalden och skönheten i den värld han har skapat, och genom varje element i skapelsen påminner han Job om sin storhet. Gud frågar om gryningen, havets källor och dödens landsportar. Han frågar om snövallarna, de dånande molnen, regnet, daggdropparna och isen. Om lejoninnan och bergsgetterna, hindens födelse, och den vilda åsnan. Gud beskriver sin skapelse med gripande passion och noggranna detaljer. Till exempel:

Är det du som ger hästen hans styrka,
har du klätt hans hals med fladdrande man?
Får du honom att dåna fram som en gräshoppssvärm?
Hans stolta frustande väcker förfäran.
På slagfältet skrapar han ivrigt med hoven
och spränger fram mot väpnade skaror.
Han skrattar åt faran och darrar inte,
ryggar inte tillbaka för svärdet.
Runt omkring honom viner pilar,
det blixtrar av spjut och sablar.
Med dån och dunder stormar han fram,
han tredskas inte vid hornets ljud.
När hornet ljuder gnäggar han högt,
på långt håll vädrar han strid,
kommandorop och härskrin.

Gud låter som en stolt farfar som drar fram ett foto på vart och ett av sina barnbarn ur sin plånbok, ett efter ett, och berättar om deras prestationer och unika egenskaper.

Vad kan Guds tal förmedla till mig? Vad är det jag fortfarande inte förstår? Jag måste avsluta den här texten utan klarhet, även om många tankar fortfarande virvlar runt i mitt sinne.