Denna text har publicerats i Växjös gnista. Jag postar den även här, med några minimala finpoleringsändringar.

Moloch och vi

Hej, jag heter Ludvig, och jag är klimataktivist på heltid. Kalla mig naiv, men jag önskar att alla människor samarbetade för det gemensamma bästa, och avskyr faktumet att vi inte gör det. Det är ett mönster som återkommer gång på gång - ta exempel som skattefusk, överfiske, vapenrustning, eller klimatkris. Människor, företag, eller länder gör sånt som ger dem ett tillfälligt försprång, men effekterna blir något annat som alla fruktar: kollapsande välfärd, svält, och atombomber. Ingen vill ha en värld med dessa saker, men likt förbannat bygger vi den. Vad gör att det blir så? Är det någon osynlig kraft som manar oss människor att agera på detta vis? Och om så - kan vi säga något om den här kraftens natur?

Ett sidospår: I det gamla testamentet nämns ordet “Moloch” omkring åtta gånger. Moloch verkar vara en avgud kopplad till barnaoffer, och i konsthistorien förekommer bilder av Moloch som en mänsklig gestalt med tjurhuvud. Framför den brinner en eld, och den sträcker ut sina väldiga armar för att ta emot barnen som offras till den.

Nu tillbaka till den här kraften, som verkar göra att vi förstör för oss själva. Ger man något ett namn är det enklare att prata om det, och vissa har använt just “Moloch” som namn för den här kraften eller tendensen. Moloch förkunnar:

“Om inte du hugger ner regnskogen, säljer ammunitionen, eller bygger AI-drönarna, så kommer någon annan med säkerhet att göra det. De kommer bli mäktigare än dig, och hota dig. Skynda därför att göra det först!”

Vi kan leka med tanken att de som följer den här logiken bildligt talat offrar sina barn till Moloch. En central del av bilden för mig är att de (vi) också själva är offer - Moloch har makt över oss. Man behöver inte tro på övernaturliga varelser, det är bara det att om en sådan mäktig avgud styrde världen, så vore den kanske inte så annorlunda från den värld vi har, där en C++-programmerare måste välja på att bygga vapen på SAAB, elda på klimatkrisen hos Volvo, eller skapa övervakningssamhället på Palantir. Samhället erbjuder mig få alternativ som inte går ut på att bygga en hemskare värld, allra särskilt om jag förväntar mig hög lön och status.

Här står jag och vill vägra, och vad mer - jag vill stoppa det här. Jag ser att alla dessa alternativ är fel. Men mitt motstånd är bräckligt, löjligt, naivt, och fånigt. Vem tror jag att jag är, som ska kunna rå på storföretagen och miljardärerna? Jag och vilken armé? Klimatrörelsen känns ibland som en drös tonåringar och pensionärer som bara skanderar på torg. Jag vet att vi är mycket mer än så, men än sen då? Mot fossilkapitalismems ofattbara militära, ekonomiska, och mediala makt känns vi hjälplösa. Klimatrörelsen har, mig veterligen, ingen plan som garanterar framgång. Jag är rädd, så rädd, för Moloch över oss, och Moloch i oss.

Ändå känner jag att jag måste motsätta mig. Något i själen viskar: “Du vet sanningen. Du måste agera på den.” Kämpandes med min rädsla och mina tvivel sätter jag mig, de dagar jag vågar, i konflikt med Moloch, i konflikt med de som lierar sig med Moloch och de som rider på Molochs rygg. De som dör av Moloch ber mig att sluta motsätta mig, för de är rädda. De fruktar att det bara blir värre om man kämpar emot. Och de har inte fel - så fungerar maktens logik. Men jag känner besvikelse. Sophie Scholl avrättades för att ha trotsat nazismen, Maximiliam Kolbe offrade sitt liv för en medfånge i Auschwitz. Vi vördar dessa hjältar i våra berättelser, men vägrar i samma andetag att applicera deras mod på dagen framför oss.

Det finns en uppsving, men den är allt annat än glädjande. Molochs dagar är räknade, i varje fall i formen av global fossilkapitalism. För den enorma komplexitet som våra samhällen uppvisar, möjliggörs enbart av enorma mängder energi, en engångsladdning under jorden som vi förbrukar i allt snabbare takt. Vårt fossilberoende globala konsumptionssamhälle fortsätter bara snurra så länge det har bensin i tanken, men långt innan oljan sinar helt, så blir den dyrare. Redan då kan allting rasa, på grund av sin egen komplexitet, som inte kan anpassa sig när den enda oersättliga resursen, energi, inte längre kan fås i samma mängder. Konsumptionscivilisationens fall kommer innebära oerhört lidande. Redan på 70-talet förstod författarna till rapporten “Limits to Growth” att ändliga resurser är just det, ändliga, och började ställa frågor om hur det kan komma att set ut när de sinar. De har för övrigt fortsatt släppa dekadala rapporter som vidare belyser denna skrämmande verklighet.

Kan vi förbereda oss, kan vi lindra smällen? Bygga resilienta samhällen som bättre klarar en framtida katastrof? När vi ställer dessa frågor så kanske vi missar en del av poängen. För katastrofen är redan här. Redan förgörs familjer i krig och naturkatastrofer. Eller folk lider långsamt i bostadsbrist och segregation. Solidaritet är kanske inget annat än krishantering av en global kris, om du förstår att inte stänga ögonen för “de andra”. Om du kan se tid på ett bredare sätt, om du kan se att en katastrof kan utspela sig över 50 år. Här är jag rädd att bli missförstådd – jag pratar inte om varje missöde på jorden i någon universell övernaturlig vända. Nej, jag syftar på ett konkret naturvetenskapligt mönster: land och jord, värdighet och försörjning förstörs i tillväxtens tjänst, och när energin sedan sinar efter att populationer växt till blir det brist och krig om resurser, i en värld som är försämrad, och inte längre i stånd att föda oss som den en gång kunde.

Vad önskar jag mig av dig? Att du vill göra andras lidande till ditt lidande. Jag tycker inte det handlar om att memorera varje kamp, eller tävla i vem som är medvetnast. Du kan motsätta dig Moloch på ditt kontor, börja med något konkret. Försök våga att inte komma först. Att få sämre lön. Hjälp någon annan, bli ratad. Höj sedan blicken och fråga hur du kan göra ditt motstånd mer systematiskt, hur du kan hugga lite närmare ondskans rötter. Jag vågar inte säga att “om vi alla samarbetar så kan vi lyckas”. Jag vill inte ge falskt hopp. Jag bara vet att det rätta är att motsätta sig, på det sätt en kan, och glädja sig på vägen, kanske till och med se glädje som en plikt. Det önskar jag dig och mig själv.

Och som ett tillägg, om du än orkar läsa: Tredje mosebok pekar på hur en lösning på Moloch-problematiken, om någon, skulle behöva se ut. Det står ungefär: “den man som offrar åt Moloch ska straffas med döden, folket i landet ska stena honom. Om folket ser mellan fingrarna och låter honom offra till Moloch, så kommer Gud förgöra både den mannen och folket”. Språket är makabert, men budskapet jag läser är att det enda sättet att tygla Moloch är att vi håller koll på varandra. Det räcker inte med att jag avstår från att bränna oljan. Vi behöver enas om att avstå allesammans, och utöver det stå fast mot den som vill bryta överenskommelsen. Är detta då möjligt på global nivå? Om du inte tror det så ska jag inte klandra dig, men jag ser här den enda riktiga chansen för civilisationens överlevnad.