NCJC Strategiläger i Falun

Det känns som jag alltid skriver efter konferenser. Antagligen för att de tvingar mig att riva mig bort från vardags-flödet.

Nu har jag varit på Nordic Climate Justice Coalition strategiläger i Falun, Dalarna. Över 20 klimaträttviseorganisationer deltog, vi var ca 60 deltagare. Jag vill dela med mig av erfarenheten genom att samla några händelser, lärdomar, observationer. Denna text är skriven främst till andra i klimatrörelsen, jag använder jargong och antar viss kunskap.

Vägen dit: samåkning från Malmö. Vi hade en full bil, det kändes bra. Det är nästan som en buss. Jag känner alltid en gnutta skuld när jag kör bil. Jag känner avgaserna, jag vet att de bidrar till uppvärmningen av jorden. Vi kom fram sent, fastnade i snön i en brant backe, en hjälpsam dalabo kom ut ur sin stuga och pekade oss rätt.

Första kvällen var det en presentation av grupper, som var lite för snabb. Men det var över 20 grupper där. Vad förenar dem alla? Tja, svårt att säga men kanske synen på att något är fel och viljan att göra något åt det. Det var allt från nödbremsen till skogsupproret till foodsharing.

Lördag.

Vi lyssnade på ett föredrag av Sinam från Climaximo som pratade om internationell kamp. Jag tyckte det var väldigt intressant. Sinam utmanade oss i huruvida vår aktivism egentligen bidrar till en mer hållbar värld. Hen pratade om något som legat i mitt bakhuvud länge - hur kan våra handlingar vara/bli informerade av, och bidra till, resterande kampers behov i världen? Många tankeställare. Jag kanske skriver en blogg bara om tankar genererade av den här presentationen. Kanske dröjer det till jag läst deras bok “All in”.

Lördagen var också “skillshares”, dvs parallella spår av olika sessioner. Jag gick på en om mobilisering. Johannes från “We Do Democracy” tog upp mobiliseringsutmaningar som olika rörelser delat med sig av. Vi ritade upp “Streams to engagement” för våra rörelser. Det fanns många likheter, men två saker stod ut för mig. Inte alla använde ringning, men de som gjorde det var de som verkade ha lyckats mobilisera stort. Det andra var frågan “vad gör ni för att kultivera nya ledare?”

Vi hade en jätterolig alla hjärtans kväll fylld med humor, dans, och sång. NCJC lade mycket krut på att det skulle “kännas kul” och på att saker skulle se coola ut. Det gav effekt, mer än jag trodde. Jag har lätt till att se klimataktivism som ett “heligt kall” och förvänta mig (av mig och andra) att vi “bara ska hålla motivationen uppe”. Men den här klicken verkade inse något kring att ja, det spelar faktiskt roll om det hela känns omhändertaget, proffsigt, snyggt. Jag tror det gäller att visa att någon har brytt sig, detta blir en implicit signal alltigenom att “ja, det här är viktigt och värt din tid.”

Söndag

Skillshare om burnout

Någon som är psykolog höll en session med titeln “how to turn activist burnout into activist fuel”. Otroligt värdefullt. Rummet var proppfullt, väldigt många kände igen sig. Det handlade om att identifiera signaler från sitt nervsystem om att man är i ett kroniskt stresstillstånd, och om individuella sätt att agera på dem.

Delningscirkel om sociala medier

Jag joinade en session där folk som jobbar med SoMe i olika rörelser delade erfarenheter. Jag tog upp frågan om samarbeten - till exempel, kunde inte Ta Tillbaka Framtiden göra poster där de kommenterar på ÅV’s flygaktioner och förklarar varför de är bra, även om de själva inte deltar? Det finns tydligen ett ord för detta, det heter “amplification”, att boosta varandras inlägg. Det kommenterades att det kan ha bra effekter både för den som boostas och den som boostar - för om till exempel TTF förklarade flygaktionerna så kan de vinna mycket ethos, upplevas som trovärdiga och förståndiga. För att effektivt utföra amplification är det allra bäst, för algoritmerna, att andra delar/interagerar inom de första minuterna efter att något lagts upp. Alltså måste man förbereda på förhand. Man kan även ha överenskommelser mellan CT’s i olika grupper, så kallade “sharing agreements”, där man på förhand skriver ner vad som är okej att amplifiera från varandra. På så sätt vet SoMe teamet vilket mandat de har och kan agera snabbt, istället för att behöva försäkra sig varje gång om något content är “okej” att posta/likea/dela.

Strategiworkshop

Och så fanns det en session där folk som är intresserade av större vision/strategi samlades. Där samtalade jag länge med en italienare om vad som egentligen krävs för att en förändringsteori ens ska kunna kalla sig anständig. Vilket mål bör klimaträttviserörelsen ha? Vad skulle kriterierna behöva vara för att bedöma ett sånt mål? På den korta tiden hann vi inte ens framföra våra tankebilder för varandra mer än ytligt, men hans var rotad i politik och ideologier och pratade mycket om ekosocialism, medans min var rotad i spelteori och fysik. Det låter spretigt - det var det. Men vi förstod båda (tror jag) att vi alltid måste fråga oss om det vi gör tjänar syftet vi hoppas på. Vi bör skilja på vad som känns bra och vad som når målen - för att inte bli “användbara idioter”. När vi försökte sammanfatta vårt samtal för gruppen lyckades vi inte alls, det lät osammanhängande. Det förvånade mig inte, det var svåra ämnen att sammanfatta. Vad som förvånade mig var att gruppen senare var ointresserad av att fråga om förtydligande. Då kände jag mig orolig, för jag målade upp tanken för mig själv att alla andra kanske bara gör aktivism för att de vill “känna sig coola”, eller för att få känna sig som att de gör det rätta, d.v.s. aktivism för aktivismens skull, men att de endast sekundärt är intresserade av om det egentligen hjälper någon i det stora hela.

Detta för mig in på en reflektion om grupptillhörighet och heliga ämnen. Under ett samtal med en annan deltagare, tio år yngre än mig, uttryckte han att det är svårt att tala inför grupp, för man är orolig vad andra ska tycka om en. Man är rädd att bli utstött från gruppen, detta är en uråldrig instinkt, sade han. Ja, han har rätt, och jag har de senaste åren tittat på denna instinkt som en möjliggörare för ondska. Människor fortsätter med sina bidrag till fossilkapitalismen för att de är rädda att sticka ut, de prioriterar grupptillhörighet högre än insikten om planetens förstörelse. Detta kritiserar jag, och vi klimataktivister. Och samtidigt är vi mänskliga och har samma tendenser även inom våra röreser, eller hur? För frågorna jag ställde om huruvuda våra mål är rätt tillsatta, är precis lika hotfulla mot vår identitet, som när jag säger till en industrichef att nya AI-satsningar tar kål på människors rätt att leva.

Men det är något mer här tror jag, det är också det här med heliga ämnen. Jag kan uppleva något som “heligt” om det tar en intim plats i mitt hjärta. Om jag tänker på det med stor dedikation, om det spelar en avgörande roll för mig. Dessa frågor är “heliga” frågor, då de påverkar “vad borde jag göra med livet” i stort. Och kruxet är att heliga saker bör hanteras med vördnad. Oblaten får inte tappas på marken. När man går förbi altaret så knäböjer man. Det allra heligaste är inlåst, avhängnat, det är ställt på avstånd, och inhyst i ett speciellt rum. För att närma sig det heliga måste man förberda sig, och träda in i ett speciellt utrymme. Så, jag lär mig fortfarande att jag nog måste handskas med dessa frågor med en liknande vördnad. Jag får inte kasta omkring med dem höger och vänster. Inget gott kommer av det. De är jätteviktiga, ja, men kräver rätt sammanhang. Jag måste skapa “heliga rum” tillsammans med andra, och vi måste förbereda oss innan vi träder in i dem, och först då kan vi anständigt möta knäckfrågorna. Hur gör vi det?

Sist men inte minst hade vi under helgen helt enkelt god mat, underbart väder, vissa fick se norrskenet, och vi njöt alla av dalarnas magi. Jättemånga personliga samtal tog plats, nya vänskapsband knöts, och min bild av många andra organisationer och människor nyanserades och fick färg. Så jag är tacksam till organisatörerna och alla som bidrog med att skapa konferensen, men också med att sätta ihop NCJC i stort - ett verkligt steg mot internationell solidaritet.