Är Moloch klimatrörelsens blinda fläck?
Jag har just hållit min första informatörsworkshop med Jordens Vänner. Tillsammans med en annan ledare höll vi två dagar med information, övningar och diskussioner om klimaträttvisa på Arbetarrörelsens Folkhögskola i Göteborg. Det har varit ett mål för mig att prata om klimatet på skolor, för att skärpa min argumentation och se om jag förstår det jag själv säger så bra att jag kan förklara för andra. Denna klass var dock vuxna, på grund av att det är en folkhögskola.
Deltagarna var otroligt välinformerade och villiga att diskutera. Man såg också att de brydde sig - de hade omtanke i sig, de ville andras bästa. Även om det fanns en drös av klimatkoncept som var nya för dem, så var de supersnabba med att komma fram till och fatta en sak: det blir inte bättre med utsläppen, och en stor anledning till detta verkar vara företags vinstintresse. “Stater och regeringar borde förbjuda företagen från att bedriva klimatskadlig verksamhet”, kunde deltagarna hålla med om, “men de får inte förbjuda för mycket!” flikade en deltagare in. För då flyttar företagen någon annanstans. Och det blir mindre jobb i Sverige, mindre pengar till välfärden.
Jag var imponerad och chockad att detta samband, som har tagit mig länge att komma fram till, var så självklart för en deltagare. Han kunde argumentera tydligt för att det var så, och lät mig inte slinka undan utan att bemöta det. Jag var otroligt tacksam för att han var där, även om jag också kände mig oförberedd.
Moloch-dynamiken
Sambandet han berörde, tävlan om investeringar och ekonomisk aktivitet, även då den innebär utarmning av resurser och förstörelse av liv och miljö, är ett exempel på vad vissa kallar “Moloch-dynamiken”1. I korthet är det situationer där flera spelare “bara gör vad som är bäst för dem själva” och resultatet blir sämre för alla. Ingen vill ha det så, men utfallet är ändå en konsekvens av allas agerande. Omvänt hade alla vunnit på om alla avstod från att ta vissa steg som gynnar dem i det korta loppet. Men den som tar stegen får ett snabbt övertag. Den som har ett övertag har lättare att behålla det. Därför är alla ganska rädda för att någon annan ska bli den första, och har mycket motivation att göra det själva, även om det missgynnar alla, inklusive dem själva, i längden. Några exempel:
- Överfiske
- Vapenrustning och kärnvapen i synnerhet
- Hur stor del av sin tid forskare lägger på att skriva ansökan om pengar
- Global uppvärmning
Ett känt men mycket mindre exempel på Moloch-dynamiken är “fångarnas dilemma”. För mig innehåller begreppet “moloch-dynamiken”, utöver de logiska tankeexperimenten, ett påstående om att väldigt mycket konkret ont i världen sker och orsakas just på grund av detta.
Jag stöter på få i klimatrörelsen som hört talas om begreppet. Jag vet inte vad det beror på, om det är en slump att det är så eller om folk aktivt inte vill ta in en sådan tanke. Kanske är det klimatrörelsens blinda fläck. Men faktum är att det spelar in på nästan all argumentation vi för, så jag vill ta in det, känna på det och fördjupa mig i det, detta samband som min kursdeltagare tyckte var så självklart.
Axiomet om möjligheten av globalt samarbete
Många argument förda i klimatrörelsen innehåller ett implicit axiom, det vill säga ett antagande som förutsätts vara sant och inte behöva beläggas i sig. Det låter undefär såhär:
“Det är möjligt för människosläktet på jorden att samarbeta för gemensamma mål.”
Det må inte alltid hända, det må vara svårt, men axiomet påstår bara att det överhuvudtaget är möjligt. Om detta axiom kunde visas vara 100% alltid falskt, då skulle många argument framförda av klimatförsvarare vara ologiska. De skulle kanske på sin höjd kunna försvaras på övernaturligt grund eller någon hänvisning till högre värden, men inte med hänvisning till självbevarelsedrift. Jag menar främst olika varianter av påståendet:
“Stater bör fasa ut fossila bränslen och få ner sina koldioxidutsläpp, samt ingå överenskommelser med andra stater att göra detsamma, för att förhindra en katastrofal uppvärmning av planeten som skulle äventyra civilisationens existens.”
Just Moloch-dynamiken slår ett slag mot dessa argument då den starkt ifrågasätter huruvida globalt samarbete ens är möjligt. Som jämförelse, här är några andra påståenden som jag inte ser motsätts av Moloch-dynamiken:
- “Individuella människor borde begränsa sina utsläpp för att det är inte rättvist att bidra till uppvärmningen av planeten, och därmed andras lidande, mer än nödvändigt.” (Hänvisning till rättvisa som högre värde)
- “Stater bör begränsa sina utsläpp därför att annars inskränker de på människors rätt till liv.” (Hänvisning till mänskliga rättigheter som högre värde)
- “Individuella människor bör inte konsumera mer än nödvändigt därför att vi har inte rätt att inskränka på Guds skapelse.” (Hänvisning till gudomlig auktoritet)
- “Svenska företag bör investera i vindkraft därför att det lönar sig och skapar jobb” (Hänvisning till kortsiktig lokal vinst som drivkraft)
Mentalt självförsvar
Men tillbaka till det där axiomet. Det är ganska viktigt för mig, och jag känner mig som att luften går ur mig när jag tänker på att det skulle vara falskt. Såhär försöker jag skydda mig:
- “Molochdynamiken applicerar inte alltid. Det finns exempel där flera spelare kommer överens om att ansvarsfullt värna en allmänning för allas gagn, och följer det i längden. Ozonlagret är ett exempel med tanke på montrealprotokollet. Och många mindre samhällen och urfolk har omsorgsfullt skött och reglerat fiskedrag, betesmarker och liknande. Så det finns en chans, om än liten, att mänskligheten skulle inse värdet av att begränsa utsläppen av växthusgaser för allas bästa och agera på detta.”
- “Okej, även om axiomet är falskt, så är min aktivism meningsfull ändå. Det är det moraliskt rätta. Att motsätta sig ett mördarsystem och ett mördarbeteende är rätt.”
- “Okej, även om axiomet är falskt, så får jag andra värden av motstånd och aktivism. Jag rustar mig för en mer kaotisk värld, jag utvecklas i ledarskap, jag bygger andra relationer med människor omkring mig.”
Den första är ett emotsägande, de andra två är försök att gardera mig “om det nu skulle vara så”. Att försöka behålla sin världsuppfattning intakt när man möts med budskap som motsäger den är ett mänskligt beteende som uppvisas av både på klimatförnekare, och mig själv.
Huruvida jag ber om något omöjligt
Så länge det bara är privata tankar kan det få vara vilket som, det är i samtalet med andra, eller när jag vädjar till en större publik, som de här argumenten ställs på sin spets. För beroende på hur de faller ut, så påverkar de vad jag kan vädja till folk om i gott samvete. Om jag blev övertygad att axiomet om globalt samarbete är falskt, så skulle jag inte kunna vädja till folk att organisera sig för att förhindra jordförstörelsen och rädda sina barnbarn. Jag hade behövt vara transparent med att jag ber att de ska göra “det rätta” baserat på en värdering eller ett högre värde, inte bara att de ska “pragmatiskt jobba för mänsklighetens överlevnad”. För att vara väldigt tydlig - jag skulle behöva vädja till andra att värdera andra arter / rättvisa / naturens skönhet högre än sin egen framgång. Jag känner i skinnet att många skulle tacka nej till en sådan proposition. Visst, man vill väl göra lite gott, men bara så länge en själv får komma först. Och nog gäller det för den överväldigande majoriteten att, hade du varit på väg att dö av svält, så hade du med full vetskap slaktat och ätit upp den sista individen av en utdöende art. Det är möjligt att det är det mänskligheten gör, inget annat, att den djupast sittande kraften som får allt att ske helt enkelt är rädslan för sin egen undergång, och undvikandet av detta till varje pris.
Kruxet är också att jag inte ser hur jag någonsin kan få ett definitivt svar på huruvida axiomet om globalt samarbete stämmer. Även om nyheterna levererar tusen motexempel, så räcker dessa inte för att konklusivt motbevisa axiomet, för på det ettusen första fallet så hade det kunnat gå annorlunda. Man kan kanske påstå att oddsen är låga, på sätt och vis, men det är inte heller så statistik funkar - statistik bygger på upprepade likartade experiment, medans världens utveckling är definitionen av “ny situation” hela tiden, så vad som helst kan ske. Men ja, det känns ju ändå som att det ser dystert ut, det kan ingen ärligt förneka. I ärlighetens namn skulle jag vilja dra det här resonemanget för varje person jag pratar om klimatet med, men krux #2 är att de typiskt tappar tålamodet alldeles för snabbt, så jag brukar prioritera annat.
Varför skulle någon investera i klimataktivism?
Det ställs också på sin spets när jag ber om pengar. Hur motiverar jag att någon ska ge pengar till mig nu när jag är heltidsaktivist? Den korta slagkraftiga versionen är:
“Hjälp mig störta fossilkapitalismen och bidra till att skapa ett hållbart globalt samhälle som värnar människors och naturens bästa.”
Om axiomet med säkerhet vore falskt, så vore dock detta omöjligt, och någon kunde hävda att klimataktivister lurar folk på pengar. Men jag vet inte med säkerhet att axiomet är falskt. Jag vet inte heller hur det med säkerhet skulle kunna bevisas. En annan version som starkare garderar mot att någon skulle känna sig lurad, skulle kunna låta:
“Vi ser många exempel i världen på att människor misslyckas med att samarbeta, och agerar kortsiktigt på ett sätt som sabbar för alla. Om du ändå tror att det finns den minsta chans att mänskligheten kanske skulle kunna lära sig samarbeta om det var riktigt viktigt, då kan du stötta mig, för jag försöker verkligen få det att hända, för att undvika att civilisationen går under eller i alla fall begränsa skadan.”
Låt oss ändå leka med tanken att axiomet inte stämmer, det vill säga tänk om vi visste med säkerhet att globalt mänskligt samarbete är helt omöjligt och kommmer alltid vara det. Hur skulle det se ut att be om pengar som klimataktivist då? Kanske något i stil med:
“Mänskligheten kommer förgöra sig själv och ta en stor del av skapelsen med sig. Om du stöttar mig kommer vi inte förhindra detta, men vi kommer ställa oss emot det på ett starkare och mer spektakulärt sätt.”
Huh. Det låter bättre än jag trodde.