Idag var jag åhörare till en rättegång för aktivister från Återställ Våtmarker, som i maj 2024 hade tagit sig in på Finlands ambassad för att demonstrera om torvbrytning. De flesta rättegångar i Sverige är öppna för åhörare, så man kan komma och se på och behöver inte ens anmäla sig i förväg. Domstolen kollar att man inte har några vapen eller så, precis som en flygplats, men utöver det så behöver man inte ens visa ID. För de åtalade är det ett emotionellt stöd att det finns vänliga själar som är med och ser på.
Stämningen var nervös, men också full av stöd. Många kramar delades. Ett anförande från en aktivist mot början slog mig ganska hårt. Han sa ungefär: “Rätten bör komma ihåg att lagen är föränderlig. I erat arbete här hjälpter ni till att utforma den. Använd den här chansen för att skapa en lag som värnar mänskligt liv.”
De tilltalade hade rätt så liknande försvar. Var du på plats? Ja. Erkänner du brott? Nej. Aktivisterna hänvisade i mer eller mindre liknande ordalag till demonstrationsrätt, samt till nöd. De påpekade att de agerade fredligt, och gjorde sitt bästa för att förklara hotet i klimatkrisen för rätten.
Vad menas med nöd? Om man krossar en bilruta för att rädda ett barn förstör man till exempel en annans egendom, men man ska ju inte straffas för det. Tre kriterier gäller för nöd, lärde jag mig: Ett akut hot måste föreligga, agerandet måste vara proportionellt, och måste bidra till att motverka faran, vilket kallas kausalitet. Övning för läsaren: hur skulle du formulera dig för att motivera att demonstration mot klimatkrisen uppfyller detta? Pausa här om du inte vill ha spoilers.
Ett pedagogiskt verktyg som användes var 1000-ton regeln: för varje 1000 ton koldioxid som bränns upp i atmosfären, så orsakas ett förtida dödsfall inom loppet för detta århundrade. Bara av temperaturorsaker. Med grund i detta beräknade en av de tilltalade att torvbrytningen i Sverige orsakar 110 dödsfall, årligen.
Därutöver pratades det mångt och mycket om klimatkrisen, bränder, översvämningar, artrikedom, och temperatur, och… det är väldigt svårt att kommunicera vidden och allvaret i klimatkrisen i några få meningar. I “Om tiden och vattnet” beskriver Andri Snaer Magnason det som att “orden försvinner i ett svart hål…” så är det när man försöker prata om klimatet. Det är så stort, så skrämmande, så allvarligt, så permanent… att vi liksom inte får plats för det i vårt språk. Katastrof, förödelse, vadå? Orden tappar sin mening.
Detta är bara ett kort axplock jag tog med mig från det här rättegången. Fler borde gå på rättegångar! Som sagt, man lär sig mycket, man stödjer en medmänniska, ja och en sak till - man får en sällsynt chans att känna att allt det här är på riktigt. För hur distanserade är vi inte det mesta av tiden? Det är så många saker som distraherar oss. Här är ändå en människa som oroar sig för att behöva sitta i fängelse, därför att hen agerat på sin medmänsklighet. Liksom, wow, det här är på riktigt nu. Det slår igenom mycket av vardagens distraktioner.